stone, ... men af vördnad för fru baronessan, som har den olyckan att bära ert namn, och för denna ung2 slickas lugn, hvilken skulle rodna, om hon inför domstolen skulle up;repa edra nidingsdåd. Men tag er i akt, min barmhertighet hänger blott på en tråd och vi äro icke qvitt. Han helsade på Annetfe, som så många skakningar och öfrerraskningar hade försatt i en utomordentlig bestörtning och böjande sig ånyo med ett slags tillbedjan för baronessan yttrade han: — Förlåter ni mig, min fru, hvad som passerat? — Tack! ... mumlade hon helt sakta med en blick af outsäglig tacksamhet. Vid detta ord, som gaf hans drag ett uttryck af tillfredsställelse, gick Leonard stolt förbi honom, på hvilken han icke värdigades kasta en blick. — Min fru, min fru! stammade denne, ni har der en mycket ädelmodig försvarare, ... men bed Gud att han icke, under det han vill rädda er, påskyndar er undergång. Efter denna harang lemnade han i sin ordning rummet, ty han var för skicklig spelare att icke afstå från ett parti hvilket han förlorat allt hopp att vin — Man måste börja på nytt! sade han sig sjelf. O! denne Raymond, denne Leonard, denne demon!-... Emellertid insåg icke vår hjelte sin dag såsom slutad. Då han lemnade Saint-Valiez hotell begaf han sig till grefve de Larsignys. Så snart han varseblef honom skyndade grefven honom vänskapligt till mötes.