lig del af er förmögenhet. Hvad beträffar det här, tyckes det mig onödigt att förklara det, ty ni har igenkännt det. — Det är ett bref ... ett bref, stammade hon. — Ja, jag visste väl att ni skulle känna igen det... och att ni icke skulle taga er tilldykt till ett klenmodigt förnekande. — Men hvad förmodar ni då, slutligen? ... frågade hon hemtande sig från sin förskräckelse. — Åh! jag förmodar ingenting ... — Men ni tror mig då utan blygsel? ... — Jag tror endast hvad som är skrifvet der! — Hvad finner ni då deri? Jag uppfordrar er att säga det till slut, ty ni låter mig i denna unga flickas ögon gälla för en förlorad qvinna. — Fordrar ni således ovillkorligen att jag skall läsa dessa rader? ... Det blir svårt, jag förbereder er derpå, för min egenkärlek som äkta man. Men jag vill icke neka er något ... I synnerhet inför ett vittne, som ni har valt. Och han läste: Nej, min vän, jag vill icke återse er mer ... Dessa gamtal hafva för mycket behag och lockelse. Envisas jicke, haf förbarmande med min svaghet; jag kan icke mera motstå edra önskningar ... och någonting säger mig, att det är att gå min undergång till mötes, och äfven eder ... Valentine hade dolt sitt ansigte i sina händer. Baronen afbröt sis sjelf i sin läsning och sade med ett infernaliskt hånleen da: — Nå väl! fordrar vi, att jag fortsätter? ... eller med