— —— LL gifer ni att deri finnes mera än hvad som behöfs för att driga er iuför domstol ... Se så, var då förnuftig; låtom oss afsluta denna scen och skrif under. Skrif under, upprejade han med stränghet höjande rösten, ni måste det .. Jag vill det ... — och jag, jag förbjuder henne det! ... utropade en annan klangfull och befallande röst. På samma gång rycktes pa peret med blixtens ha stighet ifrån honom och vändande sig om, såg han den djefve som nyss inträdt, utan att den tjocka mattan förräd bullret af hans steg, och som gnuggade den fatala biljtten mellan sina händer stod der upprätt, djerf och hotade. Baronen studsade då tillbaka i sin ordning blek och stun, såsom hade han sett ett spöke uppstå ur grafven och det var med möda som hans strupe förmådde framtving detta enda namn: — Leonard! (Forts.) Plockgods. För säkerhetens skull. En hederlig och oskuldsfull engelsk landtbruare besökte en gång fängelset i Dartmors, hvad som mycket förvnade honom var att se en hop folk arbetande i ett kärr med kedjr och kulor vid fötterna. Han närmade sig och begärde förklaringöfver denna myster: Hvarföre ha ni dessa kulor fästade vid sotteva? En af fångarne svarade honom: Det är för att hindra folk lån att stjäla dem, ty här finnes så många tjufvar,