Göteborgsposten – 2 oktober 1867, sida 1

Han ledsagade dessa ord med ett sardoni skt och hotande smålcende. — Jag sökte icke mademoiselle, tillade han, och hennes närvaro är åtminstone onödig, för hvadsjag vidare har att säga er. Annette, om hvilken baronessan höll sin arm, gjorde en rörelse för att afligsna sig, men Valentine höll henne tillbaka lika mycket af stolthet, som för att undvika att befinna sig ensam med sin man, — Hvad ni än har att säga mig, min herre, sade hon, har jag ingenting att frukta, och detta barn är min vän, hon kan stanna qvar. — Er vän! hånade han med sin föraktligaste ton. Jag börjar verkligen tro, att hon har berättat er saken till sin fördel, och ått hon icke har sagt er att hon, efter ett vackert motstånd mot en man, som icke behagade henne, utan blygsel blifvit älskarinna åt en annan. — Ah! utropade Annette, skälfvande och med stirrande ögon. Han fortsatte obarmhertigt och sardoniskt: — Åt prins Mazikoff, för tusan, som sedan i går har blifvit sedd fyra gånger ströfvande utanför hennes port och samtalande med hennes portvakt. — Ack! men det är afskyvärdt det här! det är nedrigt och lågt! ... Min fru, min fru, jag svär eder! ... — Svär icke, mitt barn, sade baronessan, tagande henne i sina armar och aftorkande hennes tårar, svär icke; det finns blott en trovärdig person här, och det är ni. — Lyckliga öfverensstämmelse, hånade Saint-Valiez, rö