Göteborgsposten – 2 oktober 1867, sida 1

ställelsen af att få hämna mig öfver ett handlingssätt, som jag föraktar, kommit hit för att oroa den qvinnas lugn, som jag vördar. Valentine drog den unga flickan till sig och omfamnade henne med ömhet— Detta barn säger sannt, min herre, upprepade hon i sin ordning, det är slumpen, eller snarare försynen som har ledt allt detta ... och nu bör ni förstå, hvad som återstår för oss båda att göra. Uttalande dessa ord, lade hon ena armen om den unga flickans lif och beredde sig att aflägsna sig med henne genom den dörr, som var belägen midt emot den, vid hvilken baronen ännu befann sig. Han hade hittills hållit sig lugn och, inseende den skada, som vreden skulle göra honom, tyglade han det raseri, som förtärde honom. — Ett ögonblick! Ni har brådtom att lemna mig, min fru, och man skulle kunna säga i sanning, att allt detta blott påskyndar en mognad plan, och att ni griper ett önskadt tillfälle i flykten. — Ett tillfälle? upprepade baronessan. — Ja, för en fullständig skiljsmessa oss emellan. — Hvad vill detta säga? frågade hon bleknande. — I sjelfva verket, ja, ... efter vi äro i gång med förklaringar kunna de så gerna vara öppna och fullständiga. — Men, min herre, för att tala till mig på detta sätt? ... — För att tala till er på detta sätt, min fru, har jag mina skäl ... och mina bevis ...