Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 2

den gamle grefve de Larsigny, hvars stränghet och redlighet Saint-Valiez visste ej kunde rubbas. Om det någonsin skulle erbjuda sig ett tillfälle att komma åt denna förmögenhet, kunde det endast vara genom någet af dessa galgstreck, som Saint-Valicz hade en sådan talang att genomdrifva. Men inga tecken till sådana visade sig vid den tid, då vi gjorde hans bekantskap. Vi hafva allt ifrån dess ursprung i baronessans intagande själ följt utvecklingen af en kärlek, hvarom hon först sjelf var okunnig, som sedan ännu länge utan hennes vetskap uppflammade och slutade med att inkräkta denna själ, som hade ingenting till sitt försvar Det var icke för en alldaglig varelse, som detta hjerta hade tatat. Lucien Mihldorf var värdig en så iidel tillgifvenhet, och då båda insågo, att de låtit sammanlänka sig med så ljufva bojor, märkte de också med eu med smärta blandad fasa, att de ej mera kunde krossa dem, utan att dervid qvarlemna den käraste delen af sina illusioner, sin ungdom, sin lycka. Kärleken är en sällsam känsla som försvagas och förslöas genom tillfredsstiällelsen och lättheten; den närer sig af svårigheterna, hindren uppelda den. Det är då icke djerft att förutsätta, att de försigtighetsmått, hvartill Valentine och Lucien maste taga sin tiliflykt för att träffas, stundom i största hast, förstulet t, ofta i fremmande likgiltiga mennniskors närvaro, bidlrogo att underhålla denna dragning till hvarandra, som de bada hy ste. Lucien, berusad af njutningen, med ögonen tillslutna, för hvad som möjligen kunde inträffa, fruktade blott en