Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 2

Från Utlandet. Den italienska frågan är en storm, som visserligen för ett ögonblick lagt sig genom Garibaldis arrestering, men derför alldeles icke är löst, utan kan åter dyka upp när som helst. Den oro, som man känner i Frankrike, är djup; man inser der, att regeringens politik håller ännu en gång på att störta landet i förhållanden, hvilka ej kunna annat än försvaga dess maktställning, genom att berölva det en allierad, som, på samma gång han minskar Frankrikes styrka, möjligen kan öka dess motståndares ... och detta är Frankrike ej tillräckligt kraftigt att kunna utstå. Med rätta skrifver en fransk tidning: Vvi måste dock göra slut på denna olyckliga förmätenhet att vilja beskydda katolicismen på alla punkter af jordklotet. Vi måste i Jerusalem skydda de latinska munkarne, hvilka turkarne ha all svårighet i verlden att afhålla från att slås med de grekiska munkarne; vi måste i Kina hämnas de katolska missionärerna; vi måste i Cochinkina skydda missionärer, som arbeta på själarnes återlösning; vi måste begifva oss till Mexico (med hvilken framgång, det veta vi), för att upprätta ett katolskt välde såsom en mur mot den stora protestantiska Republikens i norr inkräktningar; slutligen måste vi i sjutton år stanna i Rom och vid behof återvända dit, för att der upprätthålla en orimlig regeringsform. Denna politik är, tro vi, tillräckligt bepröfvad, den har afkastat sina skördar. Låtom oss stanna der. Frankrike kan icke med sina armeer, sin budget, de principer, tör hvilka den infor hela verlden bär ansvaret sysselsätta sig med småsaker eller blifva ett annex till de utländska missionernas kloster. I afseende på Italien är denna politik uu desto mindre antaglig, som Europas ställning icke mera är, hvad den var år 1849. ALO FF —