Göteborgsposten – 1 oktober 1867, sida 2

sak, den att man skulle väcka honom ur hans ljufva dröm. Valentine oroade sig mera: hennes ställning var helt olika och hennes ömhet för den redlige och modige unge mannen utsträckte sig med en sällsynt skarpsinnighet till allt, som rörde både det närvarande och framtiden. Hon intresserade sig för hans så redligt utförda arbete, hans så ståndaktigt bekämpade medellöshet och i synnerhet för hans framtida lycka. Hon ville att han skulle blifva ryktbar, och det var ett af de beständiga och mest älskade ämnena för hennes betraktelser att blifva hans välgörande genius, att uppbygga ställningen för hans lycka och anscende. Ack! berättigade icke det isolerade lif, som hon förde i sitt hem, henne till denna tillgifvenhet och dessa betraktelser. Men sökom icke svepskäl eller undanflykter; sedan vi anfört de mildrande omständigheterna till fördel för en känsla som allt mer och mer utvecklade sig då den sårade Leonards flyttning till mäster Portin underlättade nya möten mellan den unga baronessan och studenten, så låt oss även öppet erkänna att detta kallas att leka med elden, och att man vid denna lek alltid slutar med att bränna sig. Dessa stackars älskande äro för öfrigt alltid desamma ; de inbilla sig att Gud ensam vet deras hemlighet och kunna ej förmå sig att tro, att det finnes oroliga, svartsjuka och illvilliga ögon, i stånd att öfverraska en passion, hvars hemlighetsfulla låga lyser i deras blickar, elda deras drag, gifva klang åt uttrycket i deras röst och gifva åt deras miusta rörelser ett nytt lif. De tala icke, det är sannt,