Göteborgsposten – 30 september 1867, sida 1

odjur, gjorde för honom nödvändigt att så fort som möjligt draga sig ur den snara, hvari Kan fallit. — Ni kan vara säker, sade han, att jag uppskattar edra meddelanden som de förtjena, men ... — Men ... sade hon orolig och upphörde att småle. — Jag måste resa i öfvermorgon ... och resa ensam. — Det vill säga att ni afslår vårt bolag. — Jag kan icke mottaga det. . — Tänk ytterligare derpå ... Det jag föreslår er, förtjenar det ... mera än ni förmodar, kanhända, utan att räkna min ... dumma vänskap för er ... och nöjet att komma Asperginos att spricka af vrede och svartsjuka. — Jog har tänkt på allt, sade han uppstigande, jag är er förbunden och afslår. — Mycket bra, sade hon rynkande ögonbrynen och utan att mera förmildra sin skrofliga bränvinsstämma, gå, min unge, jag önskar er mycken lycka. Den ton, hvarmed hon uttalade denna önskan ville säga: Om jag kan hjelpa till med det onda, man ämnar göra er, så var säker att jag skull uppbjuda hela min förmåga dertill. — Jag önskar er detsamma, svarade han och skyndade att draga sig tillbaka, lycklig att vara henne qvitt. Man förstår, att denua tåte-å-tåte hade qvarlemnat ett moln på den sköna Elephantines panna, och det sätt hvarpå hon mottog sin herre och mästare återspeglade detsamma. Emellertid tog det lilla förstånd, som innehölls i hennes hjerna, tjock som hennes person, ändtligen ut sin rätt,