Göteborgsposten – 28 september 1867, sida 2

ÅR M1i Vi GÅ; Dö PÅ ML S1181 annat sätt taga lifvet af sig. Hvad som vällat den stackars flickans sörtviflade beslut är icke med säkerhet kändt; men det troddes att hon varit på Magdalenahemmet och att blygsel derötver varit orsaken. — —ä—ä—— Fran Utlandet. Det artade sig en tid till att freden återigen skulle inträda och att lugn ånyo kunde väntas i de allmänna affärerna, sedan franska regeringen på det bestämdaste betonat sina tredstendenser. Men tyvärr tyckas dessa nu gå i moln, sedan preussiska regeringen först uppträdt med en cirkulärdepesch, hvars innehäll, riktadt mot Salzburgermötet, var högligen offensivt, och, hvad mera är, sedan den nordtyska riksdagen ej allenast understödt depeschen, utan äfven uttalat sig ännu bestämdare för Sydtysklands snara anknytning till Nordtyskland. Preussen har officielt emottagit endast fredliga och vänskapliga försäkringar; men det oaktadt framställer det sig såsom hotadt, regering och riksdag uttala sruktan för för främmande inblandning och de lofva hvarandra ömsesidigt, att de skola stå fast tillsammans gentemot denna fara. Häri ligger en direkt utmaning; den indirekta utmaningen ligger deri, att man både i trontalet och adressen iakttagit tystnad med, att det nordtyska förbundet hvilar på ett fördrag, som föreskrifvit detsamma bestämda gränser och ålagt det bestämda förpligtelser; att man förtegat att det förutom de inre angelägenheterna äfven ges internationela förhållanden, hvilka beröra alla makter och gifva några makter rätt, icke act inblanda sig i det nordtyska förbundets eller Tysklands inre angelägenheter, hvarom VA GH 00 DD u an språkar i adressen, utan att vaka öfver sina egna, fördragsenligt garanterade intressen. Vänner af Tysklands enhet, som vi äro, om denna enhet icke förutsätter Preusens öfvervälde, tro vi, att man i det stora fäderneslandet motarbetar sig sjelf, då man icke vill gifva det öfriga Europa tid att andas, utan skryter öfver sin egen inre kratt, på samma gång man låtsar sig icke känna, att man har ouppgjorda affärer med angränsande länder och folk. Det är oss smärtsamt att nödgas erkänna, det våra hysta fredsförhoppningar sålurda blitva gäckade; men störes den europeiska freden, såsom många tecken antyda, drabbar ansvaret derför detta Tyskland, som man velat framställa som fredsnation ex professo. En fransk tidning Monde yttrar också: Har Bismarck gjort sig till uppgift att framkalla ett nytt krig? Eller anser han ett krig för oundvikligt, hvad Preussen än önskar, och vill han framkalla det genast i den öfvertygelsen, alt han har större utsigter till att nu gå lyckligt ur kampen, än om ett halft år? Den preussiske ministern har en synnerlig förmåga att välja det rätta ögonblicket. Om Preussen säkert väntar krig, förstå vi mycket väl, att det önskar erhålla detsamma genast. Det är i alla hänseenden färdigt att rycka i fält, och den tyska nationalkänslan är för ögonblicket uppblåst till ett slags entusiasm, som helt säkert skall med tiden afkylas. På grund af årstiden skulle franska flottan bli förlamad i sin verksamhet, och vår angreppskraft skulle härigenom bli i hög grad försvagad. Frankrike håller på att förändra sina vapen och omorganisera sin armå, och dess uppmärksamhet är starkt riktad på händelserna i Orienten och Italien. Ett halft års uppskof skulle vara en stor fördel för oss; den romerska frågan kunde måhända vid den tiden vara löst, den orientaliska frågan kunde återigen ha fallit i dvala, och i sjeitva Tyskland kunde händelser inträda. hvilka hbämmade Preussens verksamhet. I militäriskt hänseende skulle fördelen för oss vara gilven; ty inom ett halft år skulle vi vara i stånd att fullständigt genomföra vår armereform. Häraf kommer sig, att Frankrike kan tala om fred, fastän ingen meaniska i Frankrike tror på fred, och att Preussen, som tillsvidare uppnått allt, hvad det önskar, söker framkalla ett krig. I frågan om Italiens angelägenheter medför gårdagens utländska post inga underrättelser af intresse, alldenstund telegrafen redan förekommit densamma. De endast ytterligare bekräfta, att utbrottet af en omfattande resning i Kyrkostaten var nära och att å andra sidan italienska regeringeu ganska bestämdt fordrar af den franska, att någon ändring må vidtagas i Septemberkonventionen. Garibaldi har tagit till ordet i afseende på fredskongressen i Geneve och förklarar i ett bref till åtskilliga tidningar, att han på intet stt flytt från Geneve, utan meddelat sig derom med sina vänner. I slutet på detta bref heter det: Under edra auspicier, j söner af förnuftets Rom, hafva representanterna för den framåtskridande delen af folken tryckt hvarandras händer och lagt grundvalen för den rättvisans och sanningens kult, som till slut måste vinna öfverväldet på jorden. såfort na. 1 2 . ae 2