Göteborgsposten – 28 september 1867, sida 1

dyrbara priser, hvilka trenne af dem dessutom erötrade. Den lilla truppen som tågade ut till tafling, var endast 14 man stark och derat blef haltten pristagare, ett i sanning vackert bevis på det med lycklig tramgång krönta, stigande intresse, hvarmed skjutöfningarne numera hos 088 omtattas. Den heder, som härigenom beredts Göteborgs skarpskyttekär, synes oss dock på ett eller annat sätt ha bort blifvit af kårens ötriga medlemmar offentligen erkänd och måhända är väl så äfven meningen, ehuru det, enligt vårt förmenande, lämpligast redan borde ha skett genom anordnandet af en enkel kollation för skyttarne straxt efter deras återkomst. Vi äro vemligen öfvertygade derom, att hvar och en af deras kamrater gerna skulle på detta sätt ha velat visa sin glädje ötver och deltagande i deras seger. Inbjudningen till en sådan kollation borde dock naturligen ha utgått trån kårens styrelse, men då från densamma ännu ingen inbjudning afhorts, är det sannolikt, att styrelsen ettdera icke kommit att tänka på lämpligheten af en dylik ovation eller också, och det vilja vi tillsvidare helst antaga, beslutat att uppskjuta densamma tilldess ordföranden i styrelsen ätervändt trän en at honom företagen utrikes resa. Alla sådana tester förlora dock något af sin bouquet om de icke, så att säga, anordnas på färsk gerning, hvarföre det varit önskligt om styrelsen i detta fall kommit till något raskare beslut. Skyndom oss att tillägga, det vi äro säkra om, att ingen al pristagarne sast sig vid denna måhända endast skenbara uraktlåtenhet, ötvertygade som de utan tvifvel äro, aut deras framgång af innersta hjerta, med eller utan skålar, bålar och tal, gläder hvar och en af deras kamrater i ledet. Italienska frågan börjar åter dyka upp på Nya Teaterns horisont. En agent för direktör Lorini, det bekanta danska kammarrådet E. Jonas, har nemligen, som förut beråttats, tillskrifvit teaterdirektionen att dir. L. numera lyckats träffa ölverenskommelse med styrelsen för en af Köpenhamnsteatrarne om nans sällskaps Öppträdande derstädes under en del at vintersäsongen. Så tillvida är allting godt, men — alltid skall det finnas ett förargligt men! — men samtidigt dermed läser man i en städse väl underrättad utländsk musiktidning, att impressarion för italienska operan å Victoria-teatern i Berlin, Pollini, hvilken med nästa månads ingång börjar sina föreställningar, bland andra storheter äfven ensagerat — signora Kate Morensi, ett af de törnämsta lockhetena på Lorini-Jonasska abonnements-metkroken. Ej heller innehålla Köpenhamnsbladen ett jota om Kasinoteaterns upplåtande till hr Lorini. Hvad skall man sälunda tro? Zro, säger ni, min herre, var god och tro allsingenting, gör ni som jag, hoppas endast! Nåväl! Jag hoppas, gör som ni, Hvad har ni då att mer begära? Dock, unter ung, jag kunde svära På, att vårt hopp skall sviket bli. Det är ej nog med blott och bart Att direktören, Mil divino Har vunnit sitt parti ÅKasino, Nej, dermed är oj allting klart. Ty, posito han fått sin trupp, Tack vare tillgång på ducati, Fått sin Andreffi och Benati Och hvad han eljest snokat upp, — Har skall han finna i vår stad, Vår svenska adelsten i vester, En sak så enkel som — orkester?... Nu är ni visst så lagom glad. -Orkester?! Der, min herre, höggs Af er i sten, hur vis ni gör er, Än Hrimali med amatörer Än — blef ni flat? — än heyerböcks ?a Ja, ni har rätt, se der, min själ, Ressurser, hvarpå jag ej tänkte, Haf tack för rådet ni oss skänkte, Dock — än är allt ej godt och väl. Tack vare er, om också fås Sålunda ackompagnemanget, Dock återstår — abonnemanget. Hur tror ni det skall gå i lås? Ni är en Thomas, jag det ser, Låt mig ifrån ert snack förskonas, Den saken rör ju blott herr Jonas. Den må han sköta. Sköt ni er! Ah, ni blef ond! (Oh, denna knyck, Om ni blott visste hvad den klär er!) Så lemnom Åoperans affärer Åt slumpen — nej — publikens nyck. Vi kommo här ofvan att nämna hr Eri:ali. Det är med stor tillfredsställelse man rfarit att denne begåfvade, unge musiker åter