Göteborgsposten – 27 september 1867, sida 2

ter var det lyckligaste. Fran Utlandet. — Lejonet trån Caprera är således åter tångadt och hålles i bur, just då det ville göra ett språng, för att störta påfven från hans allt för länge innehafda verldsliga tron. Det har nu åter varit Garibaldi och Ratazzi som stått midtemot hvarandra. De båda männen synas af ödet bestämda att stå midtemot hvarandra. Garibaldi låter ej Ratazzi få ro att ordna Italiens inre angelägenheter; Ratazzi tillåter ej Garibaldi att förena Rom med Italien. Att Italien kan föga vinna derpå, är tydligt, och i alla händelser måste Ratazzi nu söka att i Paris genomdrifva en ändring af Septemberkonventionen. Ty i Kyrkostaten är allt moget till ett utbrott, och äfven utan Garibaldi kan detta tima, om den italienska armöen icke fortfarande håller gränsen besatt. Man hade t. ex. beslutat, innan Garibaldi arresterades, att såsom i dag börja leken med Rom. Men italienska regeringen kan icke för sina finansers skull ständigt hålla en sådan arme på benen. Den påfliga regeringen, som sammandragit sina trupper i och närmast omkring Rom, kan ej åter aflägsna dem derifrån af fruktan för en resning. På den grund ligger det i Italiens intresse, att den öfverenskommelse må träffas med franska kabinettet, att med italienska trupper besätta det päff ga området, för att skydda påfven. Härtill kan ej behöfvas något synnerligt stort antal trupper, emedan innevånarne nog skola förhålla sig lugna under den italienska fanans skugga, åtminstone tills den nuvarande påfven kolat af, då det väl icke gerna skall kunna vara möjligt längre att upprättbålla den verldsliga påfvetronen. De italieneka trupperna skola, om en dylik förändring kan af italienska regeringen genomdrifvas, emellertid, genom att besätta påfliga området, upprätthålla påfvens myndighet, hvilken kan i lugn hålla konsistorier, utfärda encyklika och bannlysningsbullor samt för öfrigt roa sig med de leksakor, som stå en påtve till buds, italienarnes nationalkänsla skulle bli tilliredsställd och vänskapen mellan Frankrike och Italien skulle bli ytterligare befästad. I sanning, det är på tiden att franska regeringen gör denna eftergift, som den nuvarande italienska ministeören verkligen förtjenar, då den för andra gången, endast för att tillfredsställa Frankrike, brutit med Garibaldi och genom denne populäre mans gripande vedervågat en schism med den stora folkopinionen. Skulle franska regeringen deremot icke tillstädja den italienska att erbjuda folket något i stället för dess hjeltes fängslande, då torde ministeren Ratazzi snart bli omöjlig och ett svalg, större än någonsin, öppna sig mellan Frankrike och Italien. Är Frankrike i närvarande stund verkligen i stånd att kunna sätta sig öfver det italienska folkets vänskap? Vi tro det knapast. ? Inom Nordtyska Förbundets riksdag har en adressdebatt egt rum, hvilken bragt något lif i förhandlingarne. De olika partierna blefvo nemligen till slut eniga om ett gemensamt adressförslag, i hvilket man mycket bestämdt begär Sydstaternas införlifning i nordtyska förbundet. De andra förslag, som gjorts, blefvo på grund bäraf tagna tillbaka vid mötet i Tisdags, Första afdelningen af denna adress har följande lydelse: Det nu författningsenligt konstituerade vordtyska förbundets törsta riksdag uttalar till Eders k. m:t och de höga törbundsvännerna nationens tack och tillfredsställelse med anledning af de resultater, som bittills uppnåtts genom en äkta tysk politik. Tysklands offentliga lif har efter århundradens hårda pröfningar omsider funnit en säker grundval; att befästa denna och begagna den till att utveckla borgerlig frihet och materielt välstånd, skall städse vara målet för alla riksdagens sträfvanden. Efter det Nordtyskland uppnått politisk enhet, äro vi uti ökad grad medvetna om att vi äro förpligtade att tillmötesgå hvarje önskan, hvarje anspråk hos de sydtyska staterna med afseende på åstadkommandet af en national förbindelse, som omfattar Södern och Norden. Vi för vår del kunna först då betrakta det stora verket såsom sullbordadt, när de sydtyska staternas inträde i förbundet försiggått i enlighet med len nordtyska förbundsförfattningens 79:de arikel. (Denna artikel beståmmer: Förhållandesf