Göteborgsposten – 26 september 1867, sida 2

Ehuru han sökte att icke blifva hörd hade likväl de närmast stående personerna uppsnappat ordet och upprepade: — Förgiftad, förgiftad! Bullret ökades, och började blifva hotande; armar framsträcktes för att fatta den eländige, och det var blott genom sin styrka och närheten till dörren, som han lyckades, med ögat i blod och blek af vrede, att undkomma. På sin gunga fortsatte hjelten i äfventyret att balancera, utstötte små glädjerop och helsade sin elake fiendes nederlag med lustiga åtbörder, hvilket icke hindrade denne att knalla sig undan. Då Goulard berättade denna motgång för Asperginos, är det svårt att säga, hvilken som blef ursinnigast af dem båda. Föga fattades att de icke grepo hvarandra i håret, men minnet af den nya illgerning, som återstod dem att gemensamt utföra, lugnade dem. Det är onödigt för öfrigt att säga, att dessa samtal höllos på säkert ställe, och att banditen undvek att låta se sig af Leonard. Om aftonen efter denna föreställning inbjöd Asperginos, föregifvande dagens goda inkomst, sin herkules att komma och spisa med sig på krogen. Då de kommit till desserten uppstod ungefär följande samtal. — Sålunda, min gubbe, hafva vi blott två dagar att arbeta tillsammans. — Emedan det är äfverenskommet. (Forts.)