Göteborgsposten – 25 september 1867, sida 2

uti alla dess olika phaser. Med en djerfhet och styrka, som nästan förfärar oss, ställer skalden här lidelserna i en våldsam kamp emot hvarandra, en djup konflikt, der kung Lears egen sönderbrutna gestalt reser sig, stormsliten och nedtyngd under olyckan. Ar det derför en sanning, att Shakspeares dramer i allmänhet ej längre äro populära och att det behöfves ett visst mått af bildning eller ett rent historiskt intresse för att kunna följa dem med djupare lust, så ar det också ojäfvigt, att, då den menskliga passionen i alla tider är sig lik och endast olik i sättet för sitt framträdande, den, så framställd som i Kung Lear, måste med djup makt gripa hvarje själ, hvilken ännu är förmögen af intryck. Det finnes, säger en annan af Shakspeares väl tusende kommentatorer; det finnes intet annat sorgespel, i hvilket nästan alla och så många handlande figurer som här äro på en gång framställda såsom rof för omätliga själsrörelser, våldsamma känslor eller oöfvervinneliga begär. För att åskådliggöra detta med en enda blick, behöfver man blott i minnet återkalla hufvudfigurerna. Det ges ej någon större och mera skamlös bild af begärslystnaden än denna Goneril då hon i makens närvaro svartsjukt bestrider den systerliga enkan den nye älskaren Edmund, om icke denne Edmunds egen begärslystnad, hvilken, sedan han plundrat fader och broder, söker beröfva Lears båda svärsöner deras herravälde och i hemlighet förlofvar sig för detta ändamål med båda systrarne! Det finns ej någon bild af en häftigare natur och ett snabbare retadt hämndraseri, än denne Cornwall, då han rifver ut ögonen på en man, hos hvilken han nyss förut sokt tillflykt, om icke den tigerartade lystnad hos hans gemål Regan, med hvilken hon kittlar honom till dådet. Det finns ingen lifligare målning af den berättigade vreden och oviljan, som utbryter i ord och handlingar öfver orättvisa dåd, än denne Kent, hvilken trotsar Lear och törgår sig i häftighet öfver hofmästarens uselhet, om icke den ovilkorliga ryckningen af förbittring hos denne Cornvalls tjenare, som mördar sin herre, derför att han rifvit ut Glosters ögon. Det finns intet, som så skarpt betecknar hela slägtets lidelsefullhet, som de ögonblick, då de onaturliga och utsväfvande dåden tillochmed uppröra de milda och fogliga naturernas hela väsen: såsom då den gode Gloster nedkallar hämnd öfver Regan, efter det hon stött sin fader ut i stormen, då vargar skulle ha öppnat dörren; såsom då den ädle Albanien gripes af lust att sönderslita sin Goneril, efter det hon bragt fadren i vansinne, hvilken tillochmed björnen skulle betyga vördnad-. Öfver alla dessa figurer skjuter den gamle Lears gestalt fram, hvilken gifvit tragedien sitt namn. Med snillets väldiga kraft låter skalden alla dessa lidelser knyta sig kring Lear, som sjelf i öfversvallande fadersglädje delar sitt välde, gitver hvardera at sina tvenne döttrar ett rike, förskjuter den tredje, bortstötes af do förra båda, nedtryckes under otacksamheten och den dotterliga vanvördnaden, åter röner tacksamhet, men hos den förskjutna dottren, och ser henne dödas, just i det ögonblick solen åter börjar le. Detta öfvermått af lidande bringar den olycklige till vansinnets brant, der han irrar omkring, endast följd af sin narr och med en tillgjord dåre till sällskap. Dessa djupa skakningar, denna brokiga och förvirrade tafla af lidelsernas brottningar i en förfärande kamp, kunna verka öfverväldigande, ja, döfvande och framkalla ängslan, bäfvan. De hafva äfven gjort det. Men också är svalget ofantligt mellan Kung Lear och de svagare nervernas sceniska älskling idyllen med dess herdelif, der herdar och herdinnor dansa å la Trianon i gröngräset, mjölka korna i guldsirade stäfvor, tjerna smöret i fint brabantslinne, som de sedan skölja och klappa med klappträn af rosenträ, klippa fåren med gyllene saxar eller plocka trädens frukter, på stegar af mahogny. Den, som går till teatern för att seKung Lear, bör derför beväpna sig med mod att se de mörka bilderna från menniskokarakterens djup, utan att darra eller rynka på näsan för de ytterligheter, som skalden här djerfves ställa emot hvarandra. Dock erfordras härvid, för att det hela skall bli njutbart från scenen, ett sorgfälligt utförande, en djup dramatisk kraft iframställningen och ett moget studium af de psykologiska gåtor skalden i de framträdande karaktererna erbjuder skådespelarne. Detta isynnerhet hvad konung Lear sjelf angår, hvars roll innehafves aft hr W Åhman. Denne skå