Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 2

hvarmed hon afslutade denna kompliment, och han började förstå, hvad Joseph fordom borde hafva erfarit i en liknande belägenhet. Emellertid, som han hade föga förtroende för sin nya principal insåg han nödvändigheten af att icke ställa sig illa med patronessan, och som det blott var ett smicker man i detta ögonblick sökte, sade han: — Jag upprepar att med dessa axlar äro alla de vackra damerna på de största baler endast pysslingar. Den kolossala qvinnan ljusnade vid denna likuelse. — 0! ni smickrar mig! Goliath! Ni smickrar mig! .sade hon. Men tyst, återtog hon helt sakta, här kommer markisen. Icke ett ord af detta ljufva samtal inför honom, han är svartsjuk ... och han kommer alltid olägligt. Vår hjelte, medgifvom det, dref icke artigheten nog långt att dela denna åsigt; han tyckte tvertom att Asperginos icke kunde komma mera lägligt. Emellertid antog han, att den underbara qvinnan kanhända hade rätt i det öfriga, och att konstmakaren hade kommit på denna grad af förnedring att vara svartsjuk på detta berg af kött. tminstone, då han varseblef dem i samspråk, kastade hans syniska och elaka öga på dem en blick af misstroende. Han närmade sig icke till dem med sitt eviga sarkastiska småleende. — Redan uppstigen, Herkules? sade han. Du är då mycket angelägen om att prata? — Emedan vi kommit öfverens derom. — Visserligen! Visserligen! Och i förbigående gör