Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 2

Händelsen är att Elephantipe hade ett hjerta, och att detta hjerta, utan tvifvel proportioneradt efter utvecklingen af det öfriga af hennes person, egde en ytterlig känslofullhet. Den tid hon var Colombine föraktade hon icke hyllningar; Asperginos och Mimi Faux-Cols revalitet hade varit sista återskenet af hennes eröfringar. Då hon nu qvarhölls vid baracken genom sin storhet, hade hon derför icke förlorat smaken och uppskattningsförmågan, och dagen förut, under det Asperginos intygade sin nya sujetts eleganta maner och utmärkta hållning, öfverlemnade sig sultaninnan åt en alldeles dylik uppskattning, men som bragte henne, detta älskvärda och omfångsrika barn i drömmerier. Förmildrande således ända till de ljufvaste flöjttoner sträfheten i sin organ, förorsakad genom hennes svaghet för likörer, sade hon. — Ah! Herr Goliath, god dag! Upptagen som han var af sina tankar, kunde Leonard oförmodadt och för den föregående dagens representationer af konstmakaren döpt till Goliath, icke hindra sig att lindrigt småle åt det gratisspektakel, som erbjöds honom. — I sanning, sultaninna, ni är präktig sålunda svarado han. Man påminner sig, att, då hon var i morgondrägt, var fettlagret på hennes frodiga axlar hennes enda halsduk. Hon aktade sig väl att lägga den minsta slöja deröfver, men fällande ned ögonen med blyghet koketterade hon: — Ni skämtar. Det är icke rätt gjordt af en vacker ung man som ni. Leonard mötte utan att vilja det den brinnande blick,