Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 2

Denna ända till mergen i benen förderfvade varelse fann företrädesvis nöje i nedriga anslag och hans förnedrade och genombitna själ fann icke mera afsmak för det onda, om det än nedgick till brottets djupaste trappsteg. Han hade lofvat Rosenknoppen en stor kämpastrid, men han organiserade dervid en annan, som skulle gifva den första en karakter, som förnöjde honom så mycket mera som under det publiken icke såg på scenen annat än tvenne täflare om den fysiska styrkans lager, han ensam skulle se deri en duell mellan tvenne fiender, fattade af ett outsläckligt hat mot hvarandra. Han njöt på förhand af denna inre tillfredsställelse, då Leonard på morgonen inställde sig långt före timman för representationen och öfningarne för att påminna honom om sitt löfte. Då han inträdde i baracken gnällde och skuffades barnungarne i ett hörn, så långt som möjligt från Saltaninnan Valide, som sysselsatt med att laga ett par strumpor, krupit ihop som en skräddare på teatern. Då hon varseblef honom, drog den afskyvärda varelsen ihop sitt klädningslif, icke för att betäcka axlarne, och slätade hastigt ut sin mössa med fingrarne; och sedan med båda händerna, fullsatte med falska juveler, dessa samma händer som Poucet påstod vara enorma och som han fullt och fast trodde vara formade efter antiken, gaf hon honom tecken att närma sig med ett småleende af det mest uppmuntrande beskydd ... så uppmuntrande, att han med komisk förskräckelse förbjöd sig att söka förstå betydelsen deraf.