Göteborgsposten – 24 september 1867, sida 2

I för honom framställa Maximilians fordringar, hvilken af honom äskade en ytterligare finansiel och militärisk hjelp. Samtalet, förtäljes det, var långvarigt och häftigt, från båda sidor fullt af förebråelser, hvilka slutligen förändrade karakteren i de ömsesidiga förklaringarne. Då kejsarinnan sålunda såg alla sina förhoppningars byggnad, hvilken hennes lifliga inbillningskraft behagat upprätta alltifrån hennes afresa från Chapultepec till S:t Clouds tröskel, bit för bit falla sönder, då hon kände spiran i hennes händer brytas sönder, gaf hon luft åt sin harm. Från denna scen i S:t Clouds palats kan man i sjelfva verket datera denna furstinnas vansinne, hvars mod straxt derpå slockpade med hennes förstånd. Under denna tid blef i Mexico förhällandet mellan Maximilian och de franska truppernas befälhafvare allt värre. Enligt revueskulle kejsar Maximilian ha försökt att stifta tvodrägt inom franska hären, i den förhoppning att oppositionen inom en del af den franska hären skulle finna genljud i Frankrike och tvinga Tuileriekabinettet att ytterligare uppskjuta aftåget. Nederlagen tilltogo, fienderna gjorde dagliga framsteg. Kejsaren besvärade sig deröfver hos marskalken, som hänviste till befallningarne från Paris och de mexicanska generalernas misstag, hvilka skulle försvara de förlorade dis rikterna. De transka otficerarne beklagade sig öfver de mexicanska embetsmännens dåliga förvaltning, med hvilka de hade att skaffa, öfver den kejserliga skattkammarens uttömmande och de mexicanska agenternas dåliga åtgärder, hvilkas törbatlighet återföll på dem. Tonen i dessa brefvexlingar blir allt bittrare, ju närmare det afgörande ögonblicket kommer. Slutligen anländer general Castelnau. Maximilian, som gissade till arten at dennes instruktioner, ville undvika att sammanträffa med honom och påskyndade on resa, för hvilken han förevände, att han ville fara kejsarinnan Charlotto till mötes. I afresans ögonblick erhåller han en depesch, hvilken meddelar honom den förfärande underrättelsen om kejsarinnans vansinne. Man kan ej tänka sig något mera beklagahsvärdt, än berättelsen om denna resa, som den olycklige fursten töretog under så sorgliga omständigheter... Han undviker sammanträffandet med general Castelnau, men han är nedslagen och sjuk: febern förtär honom. Håns svit är så svag och så sorglös, att den låter bortstjäla mulåsnorna, hvilka skola draga ekipagerna. Slutligen anländer han till Orizaba, och der bemäktigas han af det klerikala partiet, hvilket öfvertalar honom att draga sig tillbaka till en aflägsen hacienda och der afspärra sig. Men äfven på denna yttersta punkt tänker han ännu alltjemt på att återfå väldet i Mexico. Ett bref från en förtrogen vän, hvilken han lemnar qvar i Europa, låter tillochmed för ett ögonblick förhoppningarne dyka upp för hans blickar, hvilka äro lika chimeriska som brottsliga, i det han för honom antyder möjligheten att på tronen ersätta hans bröder, kejsaren af Österrike, hvilken skulle ha blifvit opopulär hos österrikarne genom de lidna nederlagen. Hit gå denna gång meddelandena i Revue Contemporaine, och lemna den ytterligare belysning af de menskliga förvillelser, som kunna dväljas hos de af kronolystnad förbländade. Dessa historiska afslöjanden af en dyster epok, af avarta punkter i Frankrikes nyare historia kunna emellertid ej annat, än hålla vid lit en viss misstämning hos den stora franeka allmänheten, hvilken dessutom retas af Kysslands brutala hållning att vilja utrota franska språket från dess landamären och af Preussens upphetsande knappnälsstyng, sådana de serveras i Bismarcks senaste depesch, hvilken smått hånar Frankrikes politik. Bismarck är, säger ett franskt blad, diplomatiens don Juan, hvilken aldrig ler med mera grade, än då han utmanar. Ah! snillrike och eegörriko man, det är i sanning för mycket, och hr v. Bismarck har orätt i att låta oss till den grad känna hela tyngden af sin gentilhommerie!. Man kan också icke undgå att finna följande bit i nämnda depesch vara mer än lofligt tillspetsad, riktad som den är mot Frankrike: Vi kunna således hoppas, att (freds-)wDemodandena kola lyckas, om de främmande makterna d sin sida med lika ifver undvika allt, som skulle kunna framkalla oro å tyska folkets sida. IIPaje plan till främmande inblandning skulle framkalla en rättvis upphetsning af känslan af nationalt oberoende och värdighet. Det är således med en liflig tillfredssallelse, som vi emottaga denna formliga återkallelse af hvarje tanke på inblandniog i Tysklands inre angelägenheter. Ah!, utropar härvid förut nämnda franska tidning, Åom vi vore preussare, hvilken beundran vi då skulle hysa för hr von Bismarck! Huru högt och fast han håller Preus