Göteborgsposten – 23 september 1867, sida 2

Då act inträffade att en kund hade hvarken tem eller tre sous, lemnade han i pant ett föremål efter behag, nästan alltid en knif, och vi hafva också haft tillfälle bevista en inventering efter en gammal afliden hotellvärdinna af denna klass, som hade en ofantlig koffert uppfylld med knifvar lemnade i pant på detta sätt. Det är troligt, att de som de tillhörde hade funnit utväg att ersätta dem dagen derpå vid första bazar de påträffade. Ty läsaren förstår väl att å ett hotell till tre sous logerar icke blomman af societeterna. Mannen med mössan, hemmastadd med trakten, öppnade glasdörren likasom den till portgången och strickande in hufvudet ropade han: — He? mor! — Nå väl! hvad är det? brummade en sprucken och knarrig stämma, betala, gå och lägg er och lemna mig i fred. — Hvad hon är gentil, kära värdinna! flinade mannen. Det är icke frågan om det, mamma Canet. — Nå väl, hvad är det då? Har du slutat din långa drasut? — Jag har slutat, om ni säger hvar makaronören är är (en som ger knifstygn och dylikt). — Åter en dålig affär, icke sanut? — Ah, nej, nej! En handelsaffär. — I sjelfva verket har jag ingenting emot något streck, för all den skada han gör mig. Ju förr han låter inspärra sig, ju förr bli mina kunder befriade ifrån honom.