Göteborgsposten – 23 september 1867, sida 1

så ordkarga följeslagare begäfvo sig, äro våningarne aldrig belamrade med möbler. Den hvälfde porten ledde till en lång gång och var stängd. Men mannen i mössan kände till sättet att öppna den genom att trycka rå en jernknapp. Han hade förutsett allt: gången var fullkomligt mörk; han drog ur sin ficka en kemisk tändsticka, en vaxstapel och tände upp ljus. Man var nära att qväfvas, då man satte foten i denna mörka och trånga gång, af denna vämjeliga och qvalmiga lukt, oskiljaktig från allt, som tjenar till eländiga nattläger i de fattiga qvarteren. Murarne voro betäckta med en slags klibbig och gråaktig möglig fuktighet, de hvita stenarne, sönderkrossade, gropiga, kantstötta, spridde genom sina tomrum och sina remnor stinkande utdunstningar. En ränna passerade genom husets hela höjd och stod i förbindelse med taktäckningen och rännstenen på gatan. Orenligheten täppte den på flera ställen. Vid midten af korridoren var en glasdörr, med en till hälften fråndragen gardin. Ett slags nattlampa brann bakom denna dörr och antogs upplysa detta rum, som var värdinnans för detta hotell. Man kan icke göra sig en föreställning om en källare mera mörk och belamrad än detta rum, som också tjenade till kontor. Man var nödsakad att passera igenom det för att kunna komma till sitt sofställe, och så framt man