Göteborgsposten – 23 september 1867, sida 1

ten pipa, den andra var klädd i en bucklig hatt, som icke heller förtjente bättre öde. Hade man betraktat dem med uppmärksamhet, skulle man hafva bemärkt, att de icke talade med hvarandra, och att de gingo förbi alla vinhandlare utan att inträda hos en enda, churu lust dertill icke fattades, åtminstone för den som rökte, att döma efter det längtande ögonkast, han sände in på hvarje dylikt ställe. Då de emellertid fortforo att gå framåt, och gatan blef allt mörkare och mera öde, ju närmare de kommo barrieren, sade den, som har den gråa hatten, till den andra: — Komma vi då aldrig fram? — Ännu några steg, svarade denne, det är vid lyktan der borta. Tystnaden inträdde ånyo och två minuter derefter uppnådde de den utvisade lyktan. Det var en af de skyltlyktor, hvarom vi redan hafva talat; en rökig lampa, infogad mellan fyra smutsiga glas och upphängd på en krok ofvanför en låg, hvälfd port, bildade denna fyrbåk för en 6godtköps gästfrihet. Man läste derpå till skylt: Man logerar öfver natten. Sedan fem år äro dessa skyltar och dessa lyktor nästan alla försvunna, de flesta hafva blifvit ersatte af följande anspråksfulla inrkription, som ofta är föga berättigad: Möblerade rum. I det qvarter, som vi i detta ögonblick genomvandra och i synnerhet på ställen som likna det, dit våra båda