Göteborgsposten – 20 september 1867, sida 3

ver detta året, så att det allmanna 1jortroendet i England är borta. På denna kris har i Frankrike följt en annan kris, hvilken några stora penningbolag derstädes framkallat, hvilka väsentligen äro en produkt at kejsardömet. En ofantlig mängd menniskor är i detta bolag intresserad, och hela deras framtida välstånd eller bergning beror af detsamma. Det är derför naturligt, att i Frankrikes affärsverld en allmän villervalla rådt på senaste tiden i anledning af nämnda bolags vacklande. Den stora massan räsonnerar som så: regeringen, som har för stort intresse af att de bestå och ej genom sitt fall ruigera tusenden sinom tusenden, för att icke vilja genom alla medel törhindra bolagens tal, om detta låter sig göra, skulle skyndsamt räcka dem handen, om det vore tjenligt. Att hon tvekar, visar ställningens ihålignet. Denna slutledning är rik tig, och det är icke heller underligt, om mängden belunnit sig i en till förfäran gränsande atvaktan. Oppositionen började under denna villervalla föra ett skarpt språk. Nägonung måste göras. TIll en början har Frankrikes Bank försträckt Crdit Mobuier och Immobiliere 37!(, millioner mot borgen af de båda Pereire, Galiera, Malet o. a. Få se, om denna försträckning skall i detta fall kunna lugna stämningen. Då sådana bryderier existerade på Europas båda finansiela hufvudmarknader, var det tydligt, att det allmänna misstroendet skulie fortvara och att kapivalerna, dessa sensitive, skulle draga sig från den större affärsverksambeten och söka skydd i bankernas hvalt och bakom deras galler. Härtill bidrogo äfven de allmänna sarhagorna för krig, hvilka bekräftades genom den luxemburgska frågan och underhöllos genom Preussens underlåtenhet att utföra Pragerfreden såväl i afseende på Nordslesvig som i hänsyn till fördragets förbud mot detsammas skridande öfver Mainlinien. Dessa krigsfarhägor borde nu minskas, ty det är tydligt, att freden ej kommer att brytas åtminstone på någon längre tid. Vi anförde i går, att Beust i Brinn offentligt törklarat, det han ej tviflade om fredens bevarande. Ett telegram trån Paris har äfven förmålt, att statsministern Rounher yttrat att alla regeringens ansträngningar och hela den kejserliga politiken hatva för ändamål att upprätthålla tredens varakughet. Dessa bäda nästan samtida uttalanden bekräfta vårt förut gjorda antagande att Osterrike-Frankrike enats om en politik, hvilken skall strärva efter att upprätthålla freden och i denna prisvärda föresats motväga de krigsoch inkräktningslystna makterna, hvar de finnas. Preussen låtsar sig känna sig lugnadt för verkningarne af Salzburgermötet. Konung Wilhelm har redan förut betonat tredea, och Bismarck har i ett cirkulär, hvaraf ett telegram till oss i går meddelade en analys, bekrättat, att Tysklands angelägenheter icke, såsom man först trodde, varit föremål för öfverläggningar på sagda möte. kk Alla dessa upprepade sredsförsäkringar borde väl något betyda, och vi tolka dem, såsom vi förut flera gånger upprepat, i lugnande anda, öfvertygade om att den finansiela krisen efter hand skall på grund deraf gifva med sig och i samband dermed affärer och industriel verksamhet åter blomstra upp. Dessa fredsutsigter antyda emellertid, att Frankrike uppgifvit tanken på att motsätta sig Tysklands enande, hvilket det är nog klokt att ej söka hindra. Tysklands enhet är Preussens uppgående i Tyskland och slut på den preussiska abaolutismen. Tyvärr synes Frankrikes tillbakadragenhet äfven gifva vid handen, att den icke vill gå för långt för bevarandet af Danmarks fördragsenliga rätt i Nordslesvig. Vi ha förut betecknat den eu ropeiska stormaktspolitikens ställning till denna sak och måste vidgå, att Dyppel, Als och Flensborg med deras trogna danska befolkning sannolikt skola offras åt den preussiske Moloch. Men ingen orättvis handling lemnas i historien ostraffad. Preussen begår härvid ett internationelt brott. Förr eller senare skall det få skörda frukten häraf. Det skall äfven snart få skörda i sjelfva Tyskland. Sydstaternas befolkningar vilja nu med all gewalt förenas med Nordtyska förbundet. Men Preussen förmår ej smälta allt detta på egen hand. Badens storhertig och representation hafva redan formligen uttalat sin anslutningsifver. Men Baden är ett demokratiskt land och dess folk utgöres af idel demokrater. Afven i de andra sydtyska staterna finnes ett starkt demokratiskt element. Men demokrati för den preussiska magen måste verka kreperande. Männen i Berlin inse ock, att det ej skulle vara bra. De officiösa och officiela låta derför sydtyskarne förstå, att de skola lugna sig och ej ha så brådtom. En militärisk allians är för dem tillräcklig, emedan den kan vara bra för att ytterligare stärka Preussen, hvilket ej kan ha annat än nytt: af en tullförening, som derför äfven till