Se dem gå förbi, knappt klädda i paltor, som de icke ens bry sig om att lappa; på fötterna trasor som de påträffat i sophögarne, på hufvudet en rutig näsduk hvarunder slänger i oordning ett hår, som de hvilken dag som helst sälja för några tjugu-sousstycken till någon af de industriidkare, som slagit sig på denna handel. Se der hvad ni möter längs utefter de sneda husen på gatan Mauffetard vid midnatt, det vill säga på samma timma, då den finare verlden går ifrån Operan, då de vapenprydda vagnarna rulla på boulevarderna, då de blixtrande kafegcrnas tälttak församla promenerande herrar och damer, som stanna för att iutaga sin glace. Prakt och elände, alltid och allestädes. Men detta är ingen onödig afvikelse, ingen tom afhandling. Det är just till den långa, dystra och brokiga gatan Mouffetard, den förnämsta pulsådren i detta nät, hvarom vi sökt gifva en ids, som vi erkänna är högst ofullständig; det är dit, efter midnattstimman, som vår berättelse kallar oss. Det var just dagen efter den i Portins kabinett hållna rådplägningen. Två män, hvilkas yttre icke utvisade någon skillnad från traktens befolkning, hade stigit ur en fiaker vid pluce de lEsplanade och gått till fots gatan utför till den lilla irreguliera platsen, som befinner sig straxt nedanför och bildar ett slags tratt till en af gatan Mauffetards sidor. (Forts.)