stone det utmerglade ansigtet, de fårade dragen, blickarne som icke lifvas oftare än vid återskenet af alkoholen eller tankan på brott, uttrycka med sin vanliga dystra oföränderlighet känslornas råhet och ett slappt förstånd. Det finnes bland dessa grupper, som passera förbi er och kasta på er skygga cyniska och nysikna blickar, barn om femton år, som hvad lösdrifveri beträffar hunnit lika långt, äro lika försigkomna i plundring och förslagenhet, som gamla bofvar, bildede i galerernas skola. Ack! måste vi säga det för att fullborda denna teckning? vid tenndiskarne, som finnas vid hvarje hörn af gatan och till och med oftare, skall man bland dessa vidriga och frånstötande, mångon gång rusiga och raglande, vandrare, också bemärka qvinnor. Hvilka qvinnor! förnedringen står ristad på deras kläder liksom i deras drag, till och med tiggeriet är för dem endast ett medel, det är åt något värre än det, som de egna sig åt, de äro icke sällskap, de äro medbrottslingar till de olyckliga som föra dem med sig. Likasom en doft af elegans och behag sprider sig omkring qvinnan af verld eller den unga och arbetsamma flickan, likaså tränger en äcklig och motbjudande lukt inpå er, då ni passerar i grannskapet af dessa olyckliga. Sök der icke mera hvarken känslor eller fibrer: den tidiga råheten, den brådmogna förnedringen hafva fläckat allt, hafva utsläckt allt. De sista spåren af moral och sedlig instinkt hafva försvunnit; baracken och rännstenen hafva bemäktigat sig dessa varelser. De äro icke mera qvinnor, och smutsen fläckar mindre än deras vidrörande.