garne från de gårdar, der de hafva sina nattläger; man skulle på afstånd kunna kalla dem för processioner at löfmaskar, som man träffar i trädgärdarne eller snarare en trupp af lysmaskar i ett kärr. Sedan skiljer sig tåget under framskridandet, hvar och en begifver sig till de krokar, der han är hemmastadd; bullret af stegen blir mera enstaka; sqvadronen har börjat sin jagt, några af de flinkaste genomströfva halfva Paris, för att aterkomma med en korg som, väl fylld, innehaller i medeltal för ett värde af två francs. Låtom då dessa industriidkare af den lilla kroken, som de sjelfva kalla sig, gå till sitt arbete. Natten framskrider, polissergeanterna äro sällsynta, hästpatrullerna passera blott tvenne gånger; kunderna vid tenndisken hafva Lumpsamlaren drack hastigt för att värma sig och stärka modet; de som efterträda honom hafva mindre brädtom, intet arbete, som de kunna tillstå, väntar dem och för att skrida till verket är ju sednare ju bättre. Se dessa mörka gestalter, som smyga sig längs väggarne, dessa bleka och magra ansigten, dessa utmagrade kroppar, dessa unga menniskor i trasor; de som icke hafva skägg se ut som lik, hemtade på la Pitig-hospitalets anatomisal, som är i närheten; de som hafva skägg bära det alldeles vanskött och smutsigt och se ännu vildare ut. Man åldras föga bland denna eländiga folkklass eller rättare sagt man åldras fort; så snart man uppnått trettio är, tyckes man vara sextio, och för aldrig så litet som man passerat trettiotalet ser man ut att vara åttio, åtmin