Göteborgsposten – 19 september 1867, sida 1

han sysselsatte sig med att åter inlägga de kringströdda föremålen, betraktade som värdelösa af den profana hand, som vändt upp och ned på dem, men hvilka att döma efter den vördnad, med hvilken han hopsamlade dem hade mycket värde för honom. Då allt åter var lagt i ordning, sköt han helt enkelt till dörren utan att begagna sig af nyckeln, emedan hemligheten var i hans fienders händer, och emedan der icke fanns mera, som syntes dem värdt deras uppmärksamhet; och ehuru denna stöld fördröjde det arbete, han företagit sig, öfvervann ihan snart den pinsamma känsla som han förut erfarit. — Ingen svaghet! ingen modstulenhet! utropade han, jag skall icke vara mindre ihärdig på min väg än dessa menniskor på sin. Om jag dukar under, skall jag åtminstone föra med mig i grafven mitt samvetes vittnesbörd och min goda rätt. Eggad af denna tanke öfvergick han till förberedelserna för sin resa, hela hans packning skulle inrymmas i en af dessa läderrenslar, som likna soldaternas. Den hastighet och skicklighet, med hvilka han visste att skafla plats åt många saker inom denna rymd, bevisade, att han icke gjorde sin lärospån. i — Iåtom oss nu, sade han, se efter, i hvad tillstånd mina finanser befinra sig. Han stack på samma gång handen i fickan, der han förvarade sin plånbok och fann med förvåning ett papper, som han icke kände till. Han tog hastigt fram det; det var ett försegladt om