Göteborgsposten – 18 september 1867, sida 2

Från Utlandet. I Europa existera ännu i denna stund, säger en transk tidning, trenne regeringar, i hvilka teokratien är förherrskande: Rom der påfven är konung, Ryssland der czaren är påfve, Spanien der drottningen beherrskas at ett helgon. I Kyrkostaten genomila zuavernå och karabiniererna fälten, i det de med gevärsskott lugna de af koleraepidemien förfärade befolkningarne. Der blomstra den heliga lättjan, den fromma smutsen. Der är miasmornas och landsplågornas förlofvade land. Utdikningens kätteri, byvägarnes pest, kärruttappningarnes gudlösa doktrin äro der bannlysta; men om man der lefver illa, dör man åtminstone heligt, och från Albano till Viterbo är den olycklige, som qväfves i de med afskrädo öfverfylla byarna, alltid säker om att finna en munk, som öfverlemna? honom ett pass till paradiset. Kropparne bli der utmerglade af febern och förvridas af koleran; men alla själarne räddas, tillochmed den unge Mortaras. I Spanien skjuter, stryper och landsförviså man. Detta land, som ur sitt sköte utstött Mohrerna, sina industriidkare; och judarne, sina lärda, tördritver i detta ögonblick 60 eller 80,000 af sina söner. Det skickar dem till de långt aflägsna öarne, eller till Atrikas bagnos. Guvernören i Santa-Cruz på Teneriffa, säger IIndependente från Sevilla, skritver till Madrid, för att beklaga sig öfver, att man tillskickar honom allttör många deporterade. Han vet ej mera, hvad han skall göra med dem. Han begär att man skall tillsända honom fångvaktare från Madrid; man svarar honom att det är ondt om fångvaktare. Det är på tiden att den ultra-reaktionäre Nocedal kommer till ministeren, för att genom någon kraftig åtgärd afhjelpa denna brist. Den bokante Torquemada var mera snabb i sin expedition, och har ej romerska hofvet ännu helt nyligen kanoniserat en af inqvisitionens mest berömda befrämjare. I Ryssland dödar man icke längre, man exproprierar och omvänder. Man fortfar att russisiera de vestliga provinserna, d. v. s. att plundra egendomsegarne, och med att inom den ortodoxa kyrkans sköte emottaga de f.d. polackar, som anammat den ryska tron. Adeln 1 Mohilew, hvilken är alltför mycket betagen i denna verldens goda, tillsänder czaren en tillgifvenhetsadres; den afsvär polonismen, den hoppas att derigenom få behålla sina jordagods; men czaren låter svara densamma, att det är för sent och att russifieringen d. v. e. plubdringen måste fortfara. Sådant är det skådespel, som de trenne länderna förete för oss, i hvilka kyrkan och staten äro mera innerligt förenade. Är det väl underligt, om icke den bildade verlden med sådant tör sina ögon spörjer huru länge den kyrkfurstliga fariseismen skall få fortvara och om icke den tid stundar, då en reformation skall komma och bortsopa den på detta sätt så missbrukade auktoritetstron, samt för alltid skilja kyrka och stat åt? I Italien är detta blott en tidsfråga. Det verldsliga påfvedömet är, såsom Garibaldi sade i Geneve, upphäldt, eller åtminstone hvilar endast på en gammal darrande gubbes svaga skuldror. Hvad Spanien beträffar, rusar der helgonets anhang med en märklig blindhet mot sitt öde. Folket i Spanien, säger Times, vär utledset vid uppror och förändringar, som endast gagna ett låtal politiska och militära cheter och blott lemna landet mera misshandladt och pinadt. Det är utledset vid att styras af skräflande patrioter och af generaler, som vunnit sina grader genom sammansvärjningar och intriger, eller snarare i boudoiren än på fältet; det är utledset vid palatsintriger och kongl. gunstlingar, och vid camarillas i hvilka prester och undergörande nunnor spela den mest framstående rollen. Hvad som en dag måste intraffa i Spanien — kanske när andra makter äro indragna i krig och Spanien är glömdt af Europa — är en allvarlig revolution, icke en tragi-komisk skärmytslingsrevolution, sådan som de flesta af dem landet ännu bevittnat. Man bör alltid ihogkomma, att det goda inom spanska folket skall sökas bland de lägre klasserna. Det är ej så som i Italien, der alla klasser förete i mycket sämma fel och förtjenster. I Spanien är bonden, mulåsnedrifvaren, sjelfva smugglaren den man, hos hvilken nationens gamla dygder ännu spåras, men ju högre upp man kommer, desto otydligare blir spåret, tills man uppnår den klass af politiska och militära äfventyrare, som gjort sig till en korrumperad, ofosterländek aristokrati, hvilken skryter ölver blått blod och sitter med betäckt hufvud i suveränens närvaro. Sakernas ställning i Spamen är sämre, än den någonsin varit; nationen, som är försänkt i slafveri, drifves till ruin, och spanjorerna måste vara mindre än menniskor, om de mycket längre uthärda med att vara villebråd för en handfull förtryckare. a OGOoOMo,ii:i