Göteborgsposten – 18 september 1867, sida 2

intet tecken till klander förnummits emot de utgående skatterna till staten, är det deremot uteslutande till kommunalskatten man håller sig. Utgående efter samma princip som den, hvilken gäller för statsskatten, är det synbart att missnöjet emot densamma måste härleda sig deraf, att den ettdera är för hög i allmänhet, eller ock så härdt trycker på den nu klagande delen af innevånarne, att de känna den vara obilligt fördelad. Vi tro för egen del, att båda dessa fall inverka på stämningen; ty vi tro oss veta att det ej blott är de mindre lyckligt lottade i samhället, som finna kommunalskatterna för höga, utan äfven andra. Den allmänna tryckning, som man nu känner af denna beskattning, måste ha tven ne orsaker: ettdera är den i och för sig för hög, eller ock råder för närvarande ett så dant tillstånd i den allmänna omsättningen, alt denna endast med svårighet förmår bära skattebördan. Ätt utreda, huru härmed egentigen förhåller sig, torde ej vara lätt i ett hlandelsidkande samhälle som vårt, der krediten spelar en så stor roll och man derför ofta tillåter sig öfver hötvan beskattas, i tanke att derigenom stärka sin kredit. Men det kan vara en möjlighet, att man i stadens allmänna hushållning trån fordom, då beskattningen var annorlunda fördelad och aldrig egentligen kändes för de smärre kapitalbildarne såsom nu då beskattningen trycker på alla — att man, sade vi, i stadens allmänna hushållning vant sig vid mera storartade budgeter, än den stora allmänheten nu vill godkänna. Att den allmänna omsättningen f. n. befinner sig i en Åobeqväm stiltje, är en ojäfvig sanning. Detta tillstånd har varat tillräckligt länge, för att vederbörande, i betraktande af deraf föranledd mindre lätthet att bestrida de allmänna utgifterna, kunnat tillsvidare inskränka dessa till det allra nödvändigaste. Men då någon sådan inskränkning, såvidt vi veta, icke egt rum, torde man hafva grundad anledning att uttala sina bekymmer för framtiden, ty man hyser naturligen den öfvertygelsen, att vederbörande gerna emottaga öppet och utan biafsigter framställda upplysningar om den verkliga stämningen. Hvad angår frågan om kommunalskattens obilliga fördelning, synnerligast på grund deraf att den i allmänhet är för hög, är detta ett så omfattande ämne och torde från så många sidor böra skärskådas, att mötet antagligen endast kan i allmänhet deröfver uttala sig och måste öfverlemna en närmare behandling deraf till vederbörande sjelfva. Dock bör härvid framhållas en väsentlig omständighet vid det slags skatt, som lyder under rubriken: Inkomstskatt, eller bevillning efter andra artikeln, efter hvilken kommunalskatten utgår. I vårt land utgår den med ett visst skattefritt belopp för de mindre bemedlade, så att en hvar, som blott har 300 rdr i inkomst, är skattefri och att alla, som ha inkomst om 1,800 rdr eller derunder, ha 300 rdr skattefria. Dessa 300 rdr äro således hvad hrr statsekonomici kalla existensminimum, eller den minsla möjliga summa som en hvar borgare behöfver för att bestrida de oundgängligaste utgifterna för sitt uppehälle. Men då man i detta fall tagit ett steg till skattelindring, borde man också tagit det fullt ut och i öfverensstämmelse med billighet och rättvisa. Man har derför i statsekonomien framställt såsom med billighet förenadt, att detta existensminimum proportionelt ökas för en familjefar i samma mån som hans familj ökas och dermed äfven hans omkostnader för barnens uppfostran till närande och dugliga medlemmar i samhället. Vi tro för egen del, att denna underlåtenhet i att öka exististensminimum i hög grad bidrager till missnöjets underhållande, på samma gång det är obilligt att begära, det en familjetar med t. ex. 1,000 rdrs inkomst och flera barn icke skall erhålla större skattelindring, än den, som med samma inkomst ej har någon familj att försörja. Vi fästa vederbörandes uppmärksamhet på denna omständighet, som väl förtjenar att behjertas. Med all rätt ha komiterade betonat, såsom en orsak till det rådande missnöjet, grunderna för val af kommunalrepresentanter. Dessa grunder äro, som bekant, penningen, uteslutande penningen. Det är tydligt, att i tider, då förvärfven äro kinkiga nog och skatten derför med svårighet åstadkommes, missnöje skall göra sig gällande hos de mindre bemedlade, deröfver att de ej ega något inflytande på valen af dem, som skola utöfva beskattningen. Redan detta är så tydligt, att den, som ej är förstockad i blind dyrkan för penninoan mSeta ay)Li aana dat ahnnrma I dat närva.