henne, hejdade hennes andedrägt och kommo hennes skälfvande läppar att blekna. Då hon slutligen dagen före den, på hvilken hon skulle afresa tidigt på morgonen, inträdde hos honom om aftonen, och han med den vördnad, som han skulle ha visat ett helgon, tryckte sina läppar på den hand, hvilken hon hade räckt honom, vände hon sig om och med spetsen af sina fingrar borttorkade hon tvenne fuktiga perlor, som glänste i hennes ögonhår. En timma sednare, oaktadt man gjorde allt för att de icke mera skulle träffa hvsrandra före afresan, smög hon sig på tåspetsarne ända till hans dörr och af det lugn som herrskade i rummet slutande att han sof, vred hon om nyckeln och inträdde. En liten nattlampa upplyste rummet, der man icke hörde mera än den unge mannens lugna och reguliera andedrägt. Amelie närmade sig hans kläder, som voro kastade på en möbel; hon tog ur sin barm ett omsorgsfullt försegladt bref, och stoppade det i en af Leonards fickor. Sedan efter att hafva riktat en vältalig blick på hans lugna och klara ansigte, sade hon: — välan! Jag har gjort min pligt; Gud skall sörja för resten.