står mig på fysionomier, och jag slösar icke med min vänskap, nå väl, ni har eröfrat den; och om ni i utbyte vill samtycka att bevilja mig eder, skall ni tillåta mig att, när tillfälle dertill yppar sig, vara er nyttig till något. Vi måste återse hvarandra vid er återkomst. Leonard rörd af den vänliga tonen, fattade gnbbens hand oeh sade med tillgifvenhet till honom: — Jag är hvarken högmodig eller otacksam, hr grefve, och jag antager. — Mycket bra! Vi skola förstå hvarandra, derom är jag säker. Leonard hade också ett annat farväl att säga, det som han var skyldig sin sjukvakterska. Han bredde icke ut sig i klingande fraser och stora ord; några få ord voro honom tillräckliga, men de hade hjertats uttryck. Amelie var sorgsnare än någonsin. I hvarje ögonblick, sedan åtta dagar tillbaka, kunde man hafva sagt, att tårarne voro färdiga att frambryta ur hennes melankoliska ögon. Hon tillbragte dessutom nätterna utan sömn, och mörka ringar omkring hennes ögon förrådde dessa upprörda nattvakor. Stundom till och med uppstod en feberrodnad på hennes kinder. Hon hade en tankspriddhet, som lät förstå att någonting uteslutande upptog hennes tankar. Det hände henne upprepade gånger, då hon var ensam med den sjuke och nära honom, att halföppna munnen, liksom hade hon något att säga honom, men en krampaktig ryckning fattade