Göteborgsposten – 16 september 1867, sida 2

hängde en disig hetta, som dolde utsigten till de vackra bergen. KI. half 6 skulle bantåget komma, och långt dessförinnan voro alla fönster och balkonger besatta med åskådare, under det en söndagsklädd massa i ljusa drägter fyllde de breda kajerna och gatan. Det ena tåget efter det andra marscherade upp mot bangården med sina tanor för att mottaga hjelten från Marsala och bilda hans följe vid intåget. Med stort intresse följde man den eleganta, med fyra dansande hästar förspända och af en förridare ledda kalesch, som en eller annan af Geneves 80 millionärer ställt till hedersgästen Garibaldis förfogande och hvilken nu rullade till stationen. Bantåget dröjde något öfver den bestämda tiden, naturligtvis dertör att man öfverallt hållit: tal och bragt generalen hyllningar. Väntningsti den fördrefs på vanligt sätt; en liflig omsättning egde rum i små röda luftballonger, alla slags billiga leksaker och en sorts för Genöve egendomliga kakorl af mycket lätt beskaffenhet. Vi främlingar hade för våra ögon ett skådespel, hvilket vi ej kunde tröttna vid att betrakta. Det lifliga hvimlet inunder wår balkong utöfvade ej så stor tilldragningskraft på oss, som den underbart sköna anblicken af bron, de breda kajerna på båda sidor, sjöns glindrande yta, de i violetta och blå toner höljda bergen och bakom dessa, strålande i den nu klara luften och skinande i aftonsolens rödgyllene glans, den herrliga limen af Montblanes snöbetäckta höjder, den imponerande bakgrunden i hvarje af Geneves sköna vyer. Slutligen ljöd efter kl. 6 den väntade hvisslingen från det ankommande tåget. Ännu ett par förväntningsfulla timmar, och en böljande rörelse inom den täta skaran i ändan af Montblanc-gatan törkunnade oss, att ögonblicket var nära, i detsamma som aftonsolens sista strålar lemnade Montblancs hvita spetsar. Böljorna kommo allt närmare. Genom dammet skymtade de svajande fanorna fram, bakom dem de sig stegrande hästarne, hvilka blefvo yra af kanonskotten, den af trumhvirflar beledsagade musiken och det som en aflägsen åska till oss nående jublet. Skarpa ögon urskiljde i detta brokiga virrvarr en röd arm, som helsade åt alla håll, och i kaleschen det egendomliga, ädla hufvudet, hvars drag äro kända för hela verlden i en utsträckning, som neppeligen någon dödlig uppnått, Napoleon I:s allena undantagna. De täta skaror, som i denna fria stad icke ordnades af någon polis, skilde sig liksom Röda Hafvets böljor, och mellan murarne kom tåget: först en talrik musikkår i uniform med en nitisk tambourmajor at ansenlig storlek, derpå ett par klungor med sanor, sedan den kapriolerande förridaren, de stegrande, dansande hästarne, hvilka nästan icke kunde komma framåt, och slutligen dagens hjelte, som stående i vagnen mottog den entusiasmerade hyllningen från alla håll och ej hade blickar eller helsningar nog, för att besvara de jublande rop, som tyllde luften. På alla jordens tungomål, äfven det danska, ljöd ur hjertats grund samma: lefve Garibaldi! Ett kort ögonblick, och vagnen var förbi oss, och tolkhafvets murar slöto sig åter med brak tillsammans, och efter de entusiagmerade hyllningarne ljödo genom bränningen de ohyggliga halft förtviflade skri, med hvilka qvinnor och barn helsa en plötslig trängsel under det tåget framför oss fortsatte sin imponerande vandring. Garibaldi motsvarar fullkomligt de före ställningar, som teckningar och byster hafva framkallat. Ingen kan misstaga sig, att detta är mannen med lejonhufvudet och barnaögat. Så som han stod der upprätt i vagnen med blottadt hufvud, i sin verldshistoriska röda skjorta, med den rutiga plaiden öfver skuldran, helsande med sin lilla hatt, strålade hela hans anlete af en innerlig och varm känsla, i hvilken stoltheten öfver att bli på detta sätt mottagen kanske haft sin berättigade andel, men hvilken för visso i ej mindre grad varit återswålningen af den fulla, lifliga sympati, som omgaf honom. Garibaldi är i många hänseenden en fantast, och han måtte i fredens dagar vara en högst besvärlig undersåte. Men hvad han än må ha varit eller ännu är, så kunna vi likväl alla i honom hylla en stor tanke, hvilken det förunnades honom att i en lycklig stund, men ej genom slumpen allena, föra till seger genom energisk handling. Vi helsa i Garibaldi den störste förkämpen för nationalitetsprincipen och folkens sjelfbestämningsrätt. Han är det fria och eniga Italiens fader; alla italienska länder från Neapel till Venedig hafva honom mer än någon annan enskild dödlig att tacka tör sin befrielse. Och hans storhet, som kunde tillintetgöras genom hans bref eller tal, behöfver endast beröra Capreras gyllene klippgrund, för att åter adlas genom oegennyttans riddarslag. Under en-med flaggor smyckad balkong i Maison Fazy mot Montblanc-kajen till samlades de böljande skarorna, och det dröjde icke länge. förrän Garibaldi här vigada giv I mo or.