Göteborgsposten – 14 september 1867, sida 2

sad till cellfangelset, och skulle under tiden vidare osterspaningar verkställas. — En timmerman vid namn Aug. Svensson hade till i Thorsdags instämt en annan timmerman Olof Persson derföre att denne skulle i en hamnegendom vid Smala vägen ha med en större yxa tilldelat honom ett svårt slag af yxhammaren i bufvudet. Ett soretedt läkarebetyg intygade att slaget varit temligen eftertryckligt. Emellertid hade de båda karlarne kommit öfverens i godo och ville följaktligen ha målet nedlagåt. Då öfvervåldet skett på privat område så fick också detta ske. En person med namnet Hirsch Hirschfeldt från Posen hade nyligen erhållit logis hos barberaren Elmgren medan han, nyligen ankommen från Köpenhamn, befann sig här i den lofliga afsigten att vigilera respenningar tillbaka till den del af f. d. konungariket Polen som lyder under H. M:t Konungen af Preussens milda spira. Huruvida ej det slags affärer, som sedermera bragte honom inför polisen, äfven lekte i hans håg, må vara osagdt, men nog är det säkert att han af åtskilliga trosförvandter här tiggde sig till penningar. Detta erkade han äfven helst naivt, då han å preussiska konsulatet begärde reseunderstöd, hvilket af denna anledning naturligtvis icke beviljades honom. Medan han här dvaldes, hade han vunnit inträde hos barberaren Elmgren i egenskap af logerare. Orsaken hvarföre han åtnjöt denna ynnest torde väl till en del berott derpå att han såg något snyggare ut än hans landsmän, vare sig nu att de komma från Posen eller sjelfva hjertat af Polen, i allmänhet bruka göra. Allt nog han hade som sagdt, sätt logis hos barberaren Elmgren, och detta i sällskap med en skrisvare Ambjornson. Denne märkte de första nätterna intet märkvärdigt i afseende på hr Hirsch Hirschfeidts beteende, men tredje natten blef förhållandet annorlunda. Han vaknade vid att densamme börjades röra på sig i soffan, der han låg, reste sig upp, steg ur sängen och smög med ljudlösa steg ölver gollvet till en midt emot stående byrå. På ett sätt som bevisar en stor färdighet i tjufyrket öppnade han omedelbarligen lådorna till byrån, hvilka förut voro låsta undersökte deras inuchäll och framtog ur den ena af dem en sjal, hvilken han tog med sig i sängen. Ambjörnsson trodde emellertid att Hirsch hade egna saker i lådorna, hvarför han ingenting sade för tillfället, men innan han på morgonen aflagsnade sig omtalade han tillfälligtvis m:r Hirschs nattliga promenad. Det upplystes då att karlen ej haft det ringaste i lådorna att beställa och att dessa på aftonen varit låsta. Man fattade naturligtvis misstankar och det beslöts att till följande natt pröfva ynglingen. Man framlade derfore såsom lockbete ett par ganska brukbara svarta byxor i den förhoppning, att Hirsch skulle anamma dem, hvarefter han skulle tagas på bar gerning. Men en gammal räf fångar man ej lätt: likt en sådan gick ban, då natten svept sin slöja kring barberareverkstaden, förbi de forsatliga byxorna, öppnade åter lådorna och började ånyo sin nattliga inventering i desamma. Ambjörnsson åter låg i sin oskuld och lät honom bållas, alhjemt i den förhoppning att de präktiga byxorna skulle utöfva sin magnetiska kraft på Hirsch. Men derutaf blef ingenting; Hirsch vände tillbaka till sängeu lika tomhändt som han gick derifrån, och Ambjörnsson somnade åter, troende att Hirsch blow gått i sömnen. Följande morgon befanns det dock att Hirsch Hirschfeldt icke så alldeles varit sömngångare. Ur en låda som barberaren ansett sig ba tillåst mycket väl bade tvenne dyrbara rakknifvar som E. mottagit till slipning blifvit bortstulna. I sin blinda förtrostan till tjusningskraften af de svarta byxorna hade E., då Hirsch om morgonen aflägsnat sig utan att byxorna voro försvunna, tagit för gifvet att han ingenting tillegnat sig och derföre icke anställt någon undersökning på honom. Af samma orsak hade icke Ambjörnsson nämnt något om Hirschs senaste promenad. Följaktligen fick H. aflagsna sig med sitt rof i god ro. Då han sedermera anmäldes hos polisen och blef antastad, fanns naturligtvis inga rakknifvar hos honom. Dessa hade han naturligtvis haft tillfälle att göra sig af med, om icke på annat ställe så inom kolonien i ÅFlygarns Haga. Vid polisförhöret om saken uppträdde han på det mest teatralisk, d. v. s. tyskt teatraliska sätt. Han skrek, slog sig för bröstet, åberopade hundrade gånger att han var preussisk undersäte, nekade till allt hvad som sades om honom, åberopade sina 56 år o. s. v. Hvarken polismästaren eller preussiske konsula kunde få öronljud för honom. Såsom något direkt bevis icke förekom derom att han stulit knifvarne och det egentligen var angeläget att blott blifva af med landtstrykaren, resolverade poliskammaren att frågan om stölden finge förfalla. Som emellertid karlen icke hale erhållit tillstånd att i riket sig uppebålla och han var en lös person, samt misstänkt för gröfre brott, öfverlemnades han till k. bshde att hemsändas.