Göteborgsposten – 14 september 1867, sida 1

evon a DtådL-THEaåtern I TTAmburg Såsom de i Paris med priset krönta svenska qvartettsångarne. Detta är åtminstone en qvartett som Sverige kan ha heder af. Huruvida deremot miss Burkel som efterträdt den beryktade Thåresa på Cafå Alcazar och systrarne Groenberg, hvilka f. n. uppträda ä sjeltva Theatre Gymnase i Paris kunna anses som fullt värdiga representanter af den svenska sången, det skola vi låta vara osagdt. Hvad nu specielt beträffar oftaberörda systrar, så innehåller Le Mönestrel för i Söndags följande ytterligare loftal öfver dem, hvilket vi till våra läsares uppbyggelse meddela. Det är fortfarande m:r Gustave Bertrand, som, efter att ha affärdat Upsala-studenterna med några, visserligen artiga men dock temligen kyliga rader, vid tanken på våra goda Blekingskor öppnar hela sin vältalighets porlande töpanna och utbrister: Den svenska qvartetten, som vi omtalade i vårt senaste N:o har debuterat på Gymnase-teatern, och publikens enhälliga bisallsyttringar hafva bekräftat vår förutsägelse. De fyra systrarne Groenberg hafva vunnit fullt erkännande på den franska scenen. Deras harmoniska sång, sopranrösternas utmärkta klang, de djupa basrösternas mjukhet har öfverraskat alla. Utan att förfördela Upsalastudonterna med hänsyn till deras körer, som äro mycket vackra, men komponerade efter den otficiella musikens reglor. kan jag säga, att systrarne Groenbergs sånger hafva, tack vare deras ursprung från folket, något mera naivt och tillika mera sällsamt. En mycket gammal andlig sång, som har varit känd i Norge under längre tid än två århundraden, har isynnerhet öfverraskat och förtjust oss. Systrarne Groenberg sjunga alla aftnar i Gymnase. Man hade erbjudit dem ett engagement på 3 månader i teatern Porte-Saint-Martin för att uppträda i feerioskådespelet, men detta engagement skulle hafva upptagit nästan hela deras tid och hindrat dem att mottaga tillbud, som säkert skola göras dem från alla håll, att låta böra sig på konserter och i privata sällskaper. De hafva gjort mycket rätt i att afslå det. Ä O, humbug, du är stor i Södern! Dets s. k. skattemötet i Thorsdags erbjöd visserligen stoff till reflexioner både i den ena och andra genren, men då det i ordels allracgentligaste betydelse enuast torde kunna anses som ett förberedande möte, spara vi våra betraktelser till nästa möte, hvilket säkerligen äfven det kommer att lämpa sig lör en eller annan liten esquisse. De underrättelser som ingå från norra Sverige rörande frostens beklagliga härjningar på skörden, kunna icke annat än inge de sorgligaste och mest nedslående tankar om våra arma landsmäns belägenhet redan nu. Husu skall det då icke blifva under den kommande vintern, hvilken man har skäl att förmoda kommer att bli lika sträng som den förra? Som ett bevis på huru sorgligt tillståndet redan nu är, kunna vi anföra att oss blifvit förevisadt ett stycke bröd, hvilket af en person, som nyligen besökt nordligaste Sverige medtagits hit. Detta stycke är brutet af en kaka, hvars beståndsdelar utgjordes af en blandning af rehnmossa, saf af träd och afskurna, hackade och kokta ax af den ännu omogna, utestående säden. Axen, som undersökts, innehöllo endast embryo, ingen kärna. Nåväl, med dylikt bröd och vatten hade den resande funnit icke mindre än 6 hushåll, tillsammans 14 personer, söka uppehålla lifvet. De bodde i Pajala socken, Kompoläswaara by, omkring 19 mil från närmaste stad, Haparanda. Detta var i Augusti månad detta år. Huru skall det väl sedan bli när den kalla vintern lägger sina fasor till hungersnödens? Sannerligen, här om någonsin är snar och kraftig hjelp af nöden. Vi äro öfvertygade om, att inom detta samhälle, der menniskokärleken icke kan sägas vara en blott gäst, utan snarare, som vi hoppas, för alltid nedslagit sina bopålar, man skall behjerta våra landsmäns nöd och hvar och en i sin mån, med ett större eller mindre bidrag söka lindra den. Man behöfver endast kasta en blick på detta brödstycke utan must och märg, som snarare liknar en lerkoka än en bit födoämne, för att känna ögat tåras och hjertat svälla af medlidande. Som bekant mottagas redan gåfvor i penningar ämnade till de nödlidande i Norrland å hrr J. Dickson C:is kontor och, efter hvad vi tro oss veta, kunna innan kort dylika bidrag äfven aflemnas på andra ställen i staden. De mörka aftnarne ha nu inträdt; i Trädgårdsföreningens park och å Lorensberg ha gästernas antal synbarligen förminskats oaktadt på båda ställena en ganska god sextett, den ena af skånska husaroch den andra af skånska dragon-reg:tets musikkårer till allmänhetens stora och hörbara belåtenhet musicerat hvarje afton. De vackra fyrverkerierna å det senare stället, hvilka nog skulle förmått itt ännu en tid bortåt locka folk, ha helt värt afbrutits. Härmed sammanhänger en sanska pikant historia, hvilken vi hoppas att nästa krönika kunna få sqvallra om för åra läsare, på samma gång vi då med visstet torde kunna angifva dagen för den nu i let allranärmaste fulltärdiga restaurationsbyggtades högtidliga öppnande, såvida detta icke lessförinnan kommmer att försiggå. FJForgiGhAAH AHAA: OSvan manit