Göteborgsposten – 14 september 1867, sida 1

med en smula själaspis ofvanpå den krophpsliga, er blick irrar drömmande utefter täklisten, sänker sig så småningom ner till jorden igen och omfattar slutligen på en gång hela ert Vierelse med allt hvad deruti är både löst och fast. En suck af belåtenhet smyger sig öfver er tandgård, eft fryntligt smålöje leker på edra läppar, och ett, tu, tre ölverraskar ni er sjelf med att helt högt utropa: llär är ändå ganska trelligt! Knappt har ni hannit afsluta denna er lakoniska, men innehållsrika monolog, förrän en sakta knackning höres på dörren. Stig in, ropar ni i den muntra tonart, som man begagnar då man är vid godt lynne, och in stiger — er hyresvärd. Ah, se god dag, min bäste hr Xx, utbrister ni gladt, springer upp från soffan och räcker den inträdande handen, ty eftersom ni sjelf är en hygglig karl, så har ni naturligtvis också skaffat er en hygglig värd — les beaux esprits se rencontrent — var god och sitt ner, behagas det en cigarr, hvad förskaffar mig nöjet af ert besök? Hr X. slår sig ganska riktigt ner, försöker att se helt treflig och ogenerad ut, men stapplar en smula på målet, då han svarar på er fråga med en annan: HIum ... min bäste ... hum... herre ämnar ni behålla qvar era ... hum ... rum ... öfver vintern? — ÅJa visst, ja visst, försäkrar ni, ännu under inflytande af er husliga trefnad, under det att dock en viss obehaglig aning börjar att dunkelt afteckna sig på er tankes horisont, men hvarför frågar ni så? Jo, svarar hr X. raskt med ton och uppsyn af en man, som fattat sitt beslut, ursakta min bäste herre, men i så fall får ni allt betala något högre hyra än förut. Viggen är slungad, åskan har slagit ner, den konversation som nu följer, är precis lika treflig som ett duskigt höstregn, men efter några minuter skiner åter solen, parterna ha å ömse sidor jemkat ihopa sina åsigter, hr X. går, ni följer honom lika vänligt till dörren som ni nyss tog emot honom och efter några minuter sitter ni åter i ert soffhörn, kansko icke alldeles fullt så belåten som törut, men ändå törnöjd i ert sinn öfver att, om också med någon pekuniär uppoffring, ha sluppit att behöfva — flytta. Det är minsann icke alla som kunna undgå den kalken, en af de bittraste som alla olyckliga icke-tastighetsegare under vandringen mellan vaggan och grafven måste tömma, många kanske till och med en gång om året. Att denna ljufliga tidpunkt står för dörren kan granneligen skönjas på det stigande antalet af hyresannonser i våra tidningar och torde innan kort erhålla en, säkerligen lika oundviklig som sorglig illustration i det bekants flyttningsvädret, då himlen med sina årar deltager i den allmänna sorgen på jorden. Häromdagen träffade vi på en dylik annons af följande lydelse: Ett stort och vackert rum med egen ingång genom tambur och tvenne fönster åt solsidan, kan nu genast åå hyras med eller utan inackorderingNog tår den hyresgästen det beqvämt alltid! Nescit occasum (Hon vet icke af någon nedgång!) är inskriften på det hederstecken, hvilket vår folkelige konung med egen hand fästat på Oscar Arpis bröst. Må detta vara ett lyckligt omen för att Upsala-sången städse måtte komma att häfda sitt anseende som den nu gjort det, att den heller aldrig måtte komma att veta af någon nedgång, att den alltid måtte komma att intaga samma höga plats inom den europeiska sången, som den nu med ära tillkämpat sig. Och så länge Arpi i staden af evig ungdom svänger sin rollspira, så länge skall, derom äro vi sast öfvertygade, detta blifva fallet. Han är nu konung i Svenska studentsångens rike, må han i tid tänka på att åt sig uppfostra en tronföljare som i sinom tid kan föra runorna med samma ära som han gjort och gör det, låtom oss hoppas det, ännu i många år! Att denna ordensutnämning icke fallit vissa småsinnade, afundsjuka själar på läppen, är ganska naturligt. Oss synes det dock som ingen annan orden gerna kunnat ifrågakomma, då det gälldo en hedersbevisning den en konung å hela sitt folks vägnar ville bringa it alla dem som så krattigt som Upsala-kören nu medverkat till Svenska sångens heder. Py det var icke anföraren allenast som derisenom hedrades, säkerligen fanns det ingen inda man bland hans unga kämpaskara som cke derigenom kände sig mera hedrad än af ula de ovationer tillsammanstagna för hvilka le under sitt nära 4-veckors triumftåg varit öremål.