Göteborgsposten – 13 september 1867, sida 2

icke minst tio gånger berättat er den unge mannens tragiska slut. — Ni hatade honom icke sannt? invände Saint-Valiez för att upplifva bojarens dåliga känslor och komma honom att tala ånyo. — Om jag hatade honom! ... röt denne doft, i det han slog ett fruktansvärdt knytnäfslag i bordet, omkring hvilket de sutto församlade. — Jag slår vad, tillade baronen, som genom upptäckten af det lilla huset i Louveciennes blifvit underrättad om prinsens lynne och oroliga karakter, jag slår vad att det var någon fruntimmersaffär er emellan? — Nå väl, om så skulle vara! återtog Mazikoff ryckande till, som stungen af en orm. — Visserligen, jag gör er ingen anklagelse derför! — För tusan! jag behöfver icke dölja det i alla fall! ... Jag har mina idåer. Jag finner det hederligare att hämna sig på en man, på hvilken man är svartsjuk, än att förgripa sig på en, som ingenting gjort er, blott sin andel af den fördel som hans död skulle förskaffa er. — IIvilket dock, vare det sagt utan förebråelse, icke har hindrat er att stoppa i fickan d n belöning, som vi hado utsatt för Raymond de Saverlys mderrödjande, invände baronen illparigt. — Tillåt, min kära baron, svåarade bojaren, efter ni talar ur denna ton, att framställa sakens verkliga förhållande, genom att gå tillbaka till den tid, hvarom det handlar. Det var, fortsatte han, vid krimkriget. Jag hade blif