Göteborgsposten – 13 september 1867, sida 2

— Men, yttrade Portin, sänkande sin basilisk-blick i ryssens, ... om han icke vore död? — Om han icke vore död! ... upprepade Masikoff, springande upp från sin stol. Hans skarpa tänder blottades till ett vildt och grymt leende. Hans grönaktiga ögon sprutade eld, liksom en tigers, hvars utseende de hade. — Nej, sade han, åter sättande sig, det är den fruktan ni hyser, som rubbar ert förstånd. Jag har sett och hållit de blodiga qvarlefvorna, hopsamlade på skådeplatsen för tilldragelsen. — Vi önska ej annat än att få dela er åsigt, min prins, men då vi icke liksom ni haft under ögonen dessa bevis, så tag ej illa upp våra farhågor ... Och för öfrigt, om er egen säkerhet blott hvilade på ett misstag, om man med ett ord skulle föra er tillsammans med denne man, som var er lyckliga rival ... skulle ni känna igen honom? Mazikoff, hos hvilken tartaren herrskade öfver allt annat utstötte ett rytande. — Vore det hundra år, på hvilken jag ej sett honom skulle jag ej hafva glömt ett enda af den mans drag, som beröfvat mig en qvinna så älskad, som jag älskade den slafvinan, som Raymond beröfvade mig. — Följ med då! Alla fyra reste sig upp, dystra och allvarsamma liksom den tanke, som följde dem. Portin gick först ut; de andra följde tyst efter och de anlände till dörren till den sjukes lilla kammare. (Forts.)