Göteborgsposten – 13 september 1867, sida 2

vit återkallad till mitt land likasom alla mina landsmän i Frankrike vid denna tid. En ung fransysk officer, för hvilken ni intresserade er ... högst lifligt, och som jag icke kände, blef förd dit och inqvarterad på min egendom. Jag för min del ville denna fånge ingenting ondt, då jag erhöll besök af den agent, som ni utsändt i hans spår, och som gjorde mig förtrogen med det slags intresse, ni hyste för honom. I sjelfva verket, oaktadt de passande anbud, som er ambassadör hade i uppdrag att göra, och som kommo ganska lägligt för att återställa min förmögenhet, som blifvit beklagligt kringskuren, under mitt vistande i Paris, skulle jag icke om det icke funnits mot fången annan orsak än denna, ingått på detta fördrag, hvari hans hufvud var insatsen, men den oförsigtige hade framkallat mellan oss en allvarsam affär, som endast hans död kunde utplåna. Han hade vågat göra sig älskad af en qvinna, som tillbakastött mina hyllningar, jag, hennes herre och mästare ... Han hade sjelf framkallat sin dom ... Ingenting skulle hafva räddat honom ... Hans död blott kunde tillfredsställa mitt hat och, efter ni utsagt ordet, Saint-Valiez, jag skall icke återtaga det, min svartsjuka. Jag har tillräckligt tydligt förklarat er omständigheterna vid katastrofen ... Ären I icke tillfredsställda? Jag är det godt, jag! Är min berättelse tillräckligt fullständig denna gång? För djefvulen! Jag kunde icke lemna honom två gånger åt steppens vargar! Och emedan han är död, hatar jag honom icke mera.