Göteborgsposten – 12 september 1867, sida 1

—k— ——— i rök. Denna vår åsigt stödjer sig dels derpå, att direktionens för Nya Teatern till hr Lorini redan för längesedan afsända skrifvelse, hvari af honom begärda uppgifter meddelats, lemnats obesvarad och dels på följande notis i Köpenhamnstidningen Dagstelegrafen för d. 10 d:s: Hr operadirektör Lorini har, efter hvad man erfarit, ännu icke afslutat kontrakt med någon af Köpenhamns teatrar om uppförande af italienska operor under den förestående vintersäsongen. I följd häraf kan det icke synas förvånande att erfara hurusom signora Kate Morensi blifvit engagerad vid kongl. operan i Beriin, i likhet med åtskilliga andra artister, hvilka hr L. ämnat engagera för nästa vintersäsong i Köpenhamn, för så vidt nemligen öfverenskommelse kunnat träffas mellan honom och någon af våra privata teaterdirekiörer. Bolagsstämman med delegarne i ångf. Linne fortsattes igar, hvarvid beslöts anskaflandet af ny panna samt c:a 20 fots förlängning af fartyget. Upsalasångarnes hemkomst. Till fullständigande af beskrifningen å den fest, som sistl. Måndags gats å Hasselbacken för de hemkomna upsalasångarne, meddela vi här några af de tal som vid tillfället höllos. Den främsta bland inbjudarna, grefve Henning Hamilton, helsade först sångarne välkomna med följande tal: Mine herrar! Upsalasangarne hafva segrat. Med den elektriska gnistans snabbhet flögo dessa ord ifrån Frankrikes till Sveriges hufvudstad, der de framkallade en sällspord stämning af renaste art, ty sjelfva orden voro en gnista, som icke blott öfvor hvarje anlete spred glädjens sken, — det hade varit ringa, — men som värmde och värmde hjertat, — det var hufvudsaken. Hvad gaf henne väl denna makt? Hafva ej svenska naktergalar förr tjusat den musikaliska verlden med sina toner och lärt det ölriga Europa, att Sverige, oaktadt sioa långa vintrar och sina ofruktbara khppor, kan i sina mörka furuskogar alstra sängfaglar, med framgång täflande med dem, hos hvilka konsteus lif vaknat under Italiens sol och i dess orangelundar? Jo, visserligen, och villigt egne vi dessa konstnärer vår hyllning, men vi hafva i dessa dagar lifligt kännt, att Upsalastudenternas framträdande på den täflingsbana, som i Paris blifvit öppnad för tonkonstens idkare från alla länder, innebar något mera, något högre än sången allena. Det var svensk kultur, representerad af ungdomen från vetenskapernas äldsta högsäte i Norden, talande sangens språk. Och ungdomen talade detta språk så, att Europa för stod det, — förstod, att den bildningens planta, som hos oss skjuter sisa friska skott i den nya tidens ljus, tår med sina rötter fast i det förflutna och återger sina blommor, hvad detta egde djupast I känsla och konast i form. Upsalasängen är icko en tilllällighet. I sin nuvarande anordning en skapelse af Hafner, utgör den en nationalskatt, grundlagd af våra fäder och sedan slägte efter slagte med nit och kärlek värdad och förökad. Huru mycket vi än beundra, huru högt vi än uppskatta dess konstnärliga förtjenster, tro vi dock, att hemligheten af dess trollmakt väsendtligen ligges i dess rena prägel af sannt fosterländsk bildning. Dersor, J unge segrare, har säderneslandet med deltagande följt eder färd, derför återse vi eder med fröjd och tacka eder för det nya blad, som af eder blifvit inflätat i det sveuska namnets ärokrans. Vi tacka eder så mycket hellre, som eder seger måste innebära ett rikt framtidslöfte. Det fält, på hvilket J nu hafven kämpat, är icke det, som af eder blifvit valdt till skådeplats för lifvets kommande strider. I vetenskapernas, i frihetens, i sanningens och ljusets tjenst skolen J hädanelter kämpa, och den seger, som af eder nu blifvit vunnen, kan och får icke vara den sista. Vi hoppas derför med tillförsigt, att fäderneslandet en gång, då ljudet af edra sånger längesedan förklingat, skall med aktning och tacksamhet uttala mer än ett af de namn, som nu uppgå i det gemensamma, för oss alla kära namnet Upsalasångarne. För dem, för de segrande Upsalasångarne, höja vi våra glas och våra röster till ett varnit och jublande: lefve! Detta tal besvarades å pariserfararnes vägnar af d:r Myhrberg med ett tack i följande ord: tFör den välkomsthelsning, som vi parisersarare haft den lyckan att här emottaga, får jag aflägga illas vår varma, vänliga och vordnadsfulla tacksägelse. Den sympati, den oskrymtade vänskap, vi under dessa pförgätliga dagar haft att glädja oss åt, har varit så stor, att vi aldrig tillfyllest kunna tacka derför. Jag vet intet värdigare sätt att uttrycka vår tacksamhet, in då jag ber eder, mina bröder, af hela edert hjerta höja ett lesve för vår älskade fosterjord och för den osterländska sången. Redan många gånger förut har lenna sång till främmande kust utsändt sina förpoter, hvilka derstädes vunnit ryktbarhet åt sig, heder it svenska namnet, — men ej förr än nu har den vågat utsända en liten arme, ej förr än nu har den sgat att vid civilisationens hufvudsäte leverera en ;rdentlig batalj. Den har dock nu bestått en sådan ;ch, hvad mer är, vid denna strid lyckats vinna en egerpalm. Men, mina bröder, låtom oss ej högmodas