Göteborgsposten – 11 september 1867, sida 2

— Jag beundrar er! ... sade han, öfverfarande dem med en ironisk blick. — Vi skola nog återgälda eder det, dyre vän, svarade Saint-Valiez, som fyndet af volymen gjorde helt munter. — Hvad är det, som vi egentligen hafva gjort? frågade Cambrai. Jag har här sedan en timme endast hört er säga de obehagligaste saker, under det mina lördagskunder vänta mig med otålighet. — För tusan! lemna edra kunder, de tiggrarne. — Det är sannt tillade baronen, ni förbryllar oss med de der stackarne! — Stackare! stackare! ... brummade procentaren, de betala sina små dividender åtminstone under det att ni... — Åh, fy! personligheter för några lumpna tusen francs. — Nog! Nog då! afbröt ännu en gång Portin. Ja, jag finner er präktiga; ni bekymrar er icke ens en gång om att få veta, huru denna del har fallit i mina händer. — Ah, för fan! det är sannt. — Vi ville gå så skyndsamt som möjligt tillväga, sade pantlånaren, och försöka om vi kunde upptäcka på dessa sidor, hvad som vi ännu icke hafva funnit i den andra. — Men efter ni anser det angelägnare att berätta oss omständigheterna vid er eröfring, så tala, vi höra på. — Får att få denna bok, har jag strött ut guld med fulla händer. — Hvad betyder det! sade Saint-Valiez.