Göteborgsposten – 10 september 1867, sida 1

— 2 — — närmare bekantskap med juveleraren, som han redan flera gånger mo tagit i sitt hus. Som det emellertid skulle vara alltför beqvämt, om de menskliga beräkningarne, till och med de bäst hopspunna, skalle utveckla sig af sig sjelfva och utan att här och der möta något opåräknadt hinder, hafva vi sålunda sett hr Portins önskan, beträffande Christines utförande af de lysand barmhertighetsverken, hindrad af små omständigheter och af den unga flickans något sjelfständiga lynne, likaså lyck:des hans bemödanden att göra grefve de Larsigny intresserad för henne blott till hålften. En onständighet, mot hvilken juvelhandlarens hela skicklighet ingenting förmådde, bidrog att öka detta bekymmer. Den gamle grefven hade icke på en dag kommit till detta tillstånd af ostördt lugn, hvari vi finna honom vid tidpunkten af vår berättelse. Det hade funnits i hans lif plågsamma stunder, och spåret deraf var icke så väl utplånadt, at icke hans tanke ofta ilade dit. Ett uttryck, som undfallit konstmakaren Asperginos och som vi på ort och ställe hafva anfört, en dag då han såg honom passera: — Se der en gubbe, hvilken jag kommit att gråta tårar af blod. Dessa cyniska och råa ord hängde ögonskenligen tillsammans med denna period i grefve de Larsignys lif. (Forts.)