Göteborgsposten – 7 september 1867, sida 2

141C IHUSTLC CIIHCI1I1CICIMU STIPA 11) AULIN, 111— dan deras trivilliga hotade att döda dem i tanke att de blifvit förrådda. Modlösheten är dertör allmän, och rörande general Prims tvetydiga hållning hör man nu ordet förräderi ofta uttalas. Man måste dock medgifva, att regeringen vid detta tillfälle utvecklat stor talang och skicklighet, hvilka skulle varit värdiga en bättre sak. Så t. ex. har hon genast nedsatt soldaternas tjenstetid från sex till fyra år, för att på detta sätt beröfva de upproriska generalerna detta medel till tubbning, ett medel som annars af dem användts med stor framgång. Derjemte utlofvade hon åt soldaterna stora belöningar: hon aflägsnade alla otficerare och öfvergeneraler, hvilkas liberala ider hon kände, och var ej snål med befordringar såsom lön för modiga dåd. Hon ombytte ständigt garnisonsplatser för de olika regementena, hvilkas tubbande sålunda försvårades, Samtidigt försåg inrikesministern Gonzales Bravo de officiösa tidningarne med eldsprutande artiklar, i hvilka de upproriska beskyllades för att ha lofvat utlandet en del af det spanska området, om det ville understödja dem. Han begagnade äfvenledes de olika insurgentanförarnes torntid, för att intala folket, enl. deras antecedentia blott vanlig äregirighet och egoism kunde vara häfstången till deras upprorsförsök. Denna taktik bar sådana frukter att flertalet af de högst beskattade lät sig deraf förmås att i förskott betala ministeren sina skattebidrag och sålunda satte den i stånd att lugnare motse händelserna. Men detta var nådestöten för revolutionen, emedan den spanska tomheten i regeringens skattkammaro skulle blifvit mera ödesdiger, än sjelfva Barcelonas förlust. Insurgenterna blefvo dessutom illa anförda, emedan rivaliteten mellan de enskilda anförarne förhindrade en kombinerad rörelse. De hade starkt räknat på armå6ens affall. Men denna förblet regeringen tillgifven, emedan afundsjukan och kifvet mellan de liberalas antörare gitvit kabinettet tid att vidtaga sina törsigtighetsmått. Dessutom har Prims okloka proklamation gjort mycket ondt. I densamma förklarar han sig neml. vilja afskaffa konskriptionen, hvarigenom alla grader från korporalen till marskalken blefvo fientligt sinnade mot företaget. Sålunda kan upproret anses vara qvätdt åtminstone för ögonblicket. Ännu en dröm slutad ... den kommer väl snart att alldeles qväfvas i blod. De fredliga ord, som kejsar Napoleon uttalat i Amiens, börja redan bära sina frukter. Krigsministern Niel har utfärdat en förordning, enligt hvilken alla de gardesoch liniesoldater, som egentligen först år 1869 skulle blifvit fria, redan nu etter generalmönstringens slut skola återsändas till sina hemorter. Denna åtgärd är ej ovigtig, eftersom den minskar den aktiva franska armen med minst 50,000 man. Soldaterna skola inkomma på reserven. Ett andra dekret från krigsministern beviljar dessutom ett ovanligt stort antal årspermissioner. Genom dessa förfoganden skall den aktiva franska armeen inom kort minskas från 400,000 till 300,000 man. Kejsarinnan Eugenie lider af reumatism. I Serbien råder redan en betänklig rörelse, och om den turkiska regeringen verkligen skulle ha kommit på klar tot med Kreta, skall hon i stället snart få göra vid sina nordliga gränser. De ryska agenterna fortfara med att upphetsa den slaviska befolkningen, fastän den ryske generalen Ignatiew i Konstantinopel afgifvit de fredligaste förklaringar. Från Amerika skrifves, att telegrafförbindelsen mellan amerikanska fastlandet och ön Cuba nu är färdig. Från Carlsbad erfares, att statsministern Rouher uppskjutit resan öfver Prag till Wien några dagar, för att kunna med säkerhet träfla rikskansleren Beust, hvilken i Tisdags anlände till Wien. Nordtyska riksdagen är inkallad till nästk. Tisdag. Valresultaten tyckas angifva, att riksdagens fysiognomi blir i det väsentliga densamma som förlidet år. De preussiska nationalt-liberala ha dock vunnit 6 anhängare mer än förra gången. I Preussens hufvudstad råder det största osäkerhetstillstånd. Piundringar på gatorna och mordförsök höra till; ordningen tör dagen — och likväl hvimlar Berlin af militär och polis! Regeringen har underrättat den franska om, att fästningen Luxemburg skall med aldra första bli utrymd. Samtidigt skall Bismarck hafva tillställt den holländska regeringen en note, hvari han uppmanar denna att upptylla sista Londonerfördragets bestämmelser ang. fästningsverkens slopande. Luxemburgs utrymmande har försiggått med all möjlig säflighet, men Holland får alls ingen tid på sig. Innan Preussen ännu till fyllo utrymt fästningen, erinrar det Holland om, att slopningen skall börja genast efter utrymNine nN