Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 1

Han släpade dem, han bar dem, sjelf utmattad och skälfvande i den riktning hvarifrån han tyckte att ljudet kom, och slutligen anlände han andtruten midt i natten icke till en by utan till foten af en mur, vid kanten af skogen. Denna mur hörde till en trädgård, som var tillsluten med en stark port, och i hvilken reste sig en byggnad, hvaraf ett enda fönster syntes något öfver inhägnaden. För öfrigt icke ett ljus icke ett buller, ingenting annat än lätt rök, som hvirflade ur skorstenen. Det var nog för att tillkännage, att huset var bebodt. — Ah! utropade den redlige gaminen, om det icke är hedningar, skola vi här finna litet hjelp. Han drog sina kamrater fram till porten och sökte efter klockan eller portklappen. Ett ursinnigt skällande tillkännagaf genast hans ankomst. Hen bultade icke destomindre på jorten, utanför hvilken de små hade kastat sig utmattade af trötthet i den tjocka snöa, som sänkte sig ned öfver dem. Skällaodet fördubblades. Å sin sida ropade han, och hans röst förklingade bortdöende. Ändtligen öppnades fönstret och rösten af en gammil qvinna ropade: — Hvem är der? — Af nåd, min fru, hjelp, bönföll Poucet. — Gå er väg! sade rösten, hvars stränghet ägde sin grund i faran att öppna för landstrykare vid en dylik timma på detta isolerade ställe.