Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 1

— —0..——————— hemlighetsfulla ljuden i skogen, vindens tjut, åsynen af snön, allt tycktes hafva sammansvurit sig mot de små varelserna. Plötsligt stannade Vinaigrette, som fick ett anfall af sin hosta. — Ack, min Gud! lilla syster, sade Torticolis, hvilken Poucet hade tillsagt att så benämna sin kamrat, hosta icke så, det lockar hit vargarne. Hon upphörde slutligen, alldeles anfådd, och sade med klagande ton: — 0, min stackars Poucet, hvad jag är hungrig! . ... De hade sedan morgonen icke ätit annat än ett stycke torrt bröd, och det återstod icke en smula deraf i deras fickor. — Gråt icke, sade Desirå, vi äro snart framme och då skola vi äta. Se så, stig upp och kom. Hon steg upp 1aed möda, ty för att låta hostan gå öfver hade hon måst sätta sig vid kanten af ett dike. Poucet afskakade snön som betäckte honom och hans kamrater, en i sanning gagnlös möda, ty flockarne föllo allt tätare och tätare, allt tjockare och tjockare. Vägen hade blifvit hvit, träden, de svarta spökena, hade blifvit insvepta i svepdukar. Dsirs hejdade plötsligt sin gång. — Tyst! sade han, lyssna noga! Det var en byklocka. — Vi äro på rätta vägen! Framåt, för tusan mina barn, mod! ... Mod! Det hade de, men de hade ej krafter mer.