Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 1

— ! —? LL — LE 0 afstånd, så långt deras ögon kunde se, fanns ingenting annat än den ogenomträngliga dimman, icke ett ljussken, icke en rökpelare från någon kolires hydda, och framför allt icke en mensklig varelse. Poucet, som höll dem i handen, försökte fortfarande att uppmuntra dem och få dem att tala, för att komma dem att glömma sin trötthet och skingra sina egna mörka tankar. Men Vinaigrette kunde icke säga ett ord utan att anfallas af sin hosta, och Torticolis fästade på trädkronorna sina stora oroliga ögon. Plötsligen vid ett utfall af vrede af Desirs svarade han: — Säg då, Poucet, finns det vargar i skogarne? Denna fråga kom den lilla flickan att rysa, och Dåsirö sjelf kände sig icke rigtigt lugn. . — Åh :nej, din pultron, svarade han emellertid, de finnas endast i menagerierna. — Åh! man har berättat mig historier om sådana, som äta små gossar och fickor ... — Det är bara dumheter! ... Tyst, se der ännu en vägvisare med sina långa armar; det är något skrifvet derupptill ... Låt oss se efter ... Ah! fördömdt, det står för högt och det är för mörkt! ... en idee, att det bör vara hitåt. Och han fördjupade sig i en alle till venster. — Men ... hvad sär det jag känner der? sade han. — Det är snö, svarade den lilla flickan. Torticolis svarade icke. Han utstötte mot sin vilja en djup suck. Tanken på vargarne förföljde honom. De älan! ... jag har