Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 2

varit sin hustrus första kärlek. Ytterligare finnes en figur i denna tafla, en stor slyngel vid namn Gustaf Johansson, som under ett förläget och ne slaget sätt söker dölja att han är en tjuf som länge praktiserat sitt yrke. Orsaken till att detta tjufband, af hvilket Lustig och Joh:s Carlsson bott i huset n:r 105 Litt. A vid Hagaheden och Blomqvist eamt Johansson i n:r 10 Litt. D samma stadsdel, upptäcktes, lärer ha varit en pantsedel på ett silfvercylinderur, som blifvit skådad af några, såsom hufvarne helt visst anse, obehöriga ögon. Den spiwnande polisen, som med anledning af förut omnämnda stölder ej på länge sofvit med mer äv ett öga i sender, anställde genast visitation hos Joh:s Carlsson och enkan Lustig. Der anträffades i en tillast vedbod en säck med 42 (. kaffe, en annan säck med 87 db. fläsk, 24 tö. ost och dessutom smör och andra rara saker, samt hos Joh. Blomqvist 7 G. ost, 5 lerkrus och tändstickor. Natten till d. 29 Aug. hade största delen af dessa saker blifvit bortstulna från handl. C. B. Andersson å Krokslätt, till hvars magasin tjufvarne beredt sig inträde genom att frånbryta hänglåskrampan å dörren. Samma natt hade äfven inbrott blifvit begånget hos förre traktoren Nilsson på Kristinehöjd. Dervid blefvo tvenne dörrlåsar och ett hänglås frånbrutna och tillgrepos diverse matvaror samt en Höganäskruka med smör, hvilken återfunnits hos bolaget Carlsson Lustig. Job:s Carlsson hade, liksom de öfriga, blifvit häktad. Vid polisförhöret i går infördes han först. Han svarade på förfrågan om, hvarest han anskaffat ofvannämnde matvaror m. m, att ban alldeles icke kände till hela saken. Hade något tjufgods blifvit anträffadt vid vigitationen, så vore det enkan Lustigs ensak. Då han erinrades om, att de 24 (b. ost, som blifvit handl. Andersson sränstulna, anträffats i hans liggsoffa, genmalde han att det väl icke hade varit svårt för gumman att kasta dit osten. Sjelf var han, som sagdt, oskyldig. Enkan Lustigs son, Johan Blomqvist, infördes derefter. Han var, liksom modren, något rödhårig och hade en spetsig fysiognomi. Äfven han nekade till att veta det ringaste om stöld och dylikt otyg. Af de ostar, som i hans bostad anträffades, rådde han sjelf om den ene; han hade köpt den på torget lö: 75 Öre, utan att väga den, tillade ban. De öfriga ostarne eller rättare sagdt ostbitarne, sade han t Ilhöra Gustaf Johansson, hvars ätkomst af dem var honoo obekant. Det upplystes, att vid visitationen hade han till en bo jan förnekat, att han det ringasto kände vill hvarken den ena eller den andra af ostbitarne, men slutligen uppgifvit att han köpt den ost han nu uppgaf vara sin för 10 öre skålpundet. Detta förnekade han nu. Likaledes hade han förnekat att vara egare till en bleckflaska, som man hos honom antråffat, men hvilken han vid polisförhöret sade sig ha köpt för 1 rdr. I hans bostad hittades dertill 22 cö. skarpskyttekulor, dels med dels utan krut i patronerna. Vid polisförhöret uppgaf han, att han hittat kulor och patroner inbundna i ett knyte i oärheten at Brantdala. Det upplystes dock att en stöld af skarpa patroner egt rum Irån skarpskyttarne. Spanande poliskonstapeln Larsson anmälde nu, att han lyckats förmå Blomqvists hustru att medgifva att hon, på mannens tillsägelse, gömt tvenne ur i en stengärdsgärd vid den s. k. Levgrenska ängarne. Dessutom hade hon erkänt att mannen till en soldat på landet lemnat tvenne guldringar, hvilka soldaten skulle köpa. Detta var en fingervisning i afseende på en tidigare stöld. Natten till d. 22 April hade nemligen genom inbrott stulits från nandl. A. Hulthi. på Hagaheden 1 silfvercylinderur, 8 spindelur, 2 guldringar och diverse matvaror. Dessa upptäckter slogo Blomqvist med häpnad. Han medgaf att han sett cylinderuret hus Ågubben, och slutligen förmåddes han efter allvarliga uppmaningar af t. s. polismästaren, häradsb. Löfmark, till någorlunda uppriktig bekännelse i detta afsende, Han och Carlsson hade begifvit sig ut för att stjäla. Carlsson uppbröt dörren till hand). Hulthins bod med ett instrument, som tillhorde Blomqvist. Denne stod utanför på post medan Carlsson gick in och stal. Carlsson skulle sedan ensam ha hemburit det stulna. Vid delningen fick Blomqvist, utom en del matvaror, det ena uret. Detta blef honom sedermera frånstulet af en qvinsperson på Lilla Berget. Johannes Carlsson som hållits under bevakning i förmaket under förhöret med Blomqvist infördes åter. Han blef mycket osäker på rösten da han fick höra att Blomqvist bekänt. Till en början medgaf han att han innehaft cylinderuret (hvilket blilvit pantsatt å pantlånekontoret af Gust. Johansson), men slutligen erkände han öppet att han jemte Blomqvist begått inbrottsstolden hos hr Hulthin, tilläggande till Blomqvist: Har du talat om en del, så skall jag tala om alltsammans. Och nu erkändo Carlsson att han jemte Blomqvist och Gust. Johansson begått stölderna såväl hos handl. Andersson som hos trakioren Nilsson på Kristinehöjd. Gumman tog hand om alla de matvaror som de vid dessa stölder tillgripit. Dessutom hade Carlsson och Blomqvist i en källare hos byggmästare Kräger, på hvars gård den senare sågat ved, i Juni månad stulit diverse matvaror. Deremot förnekade de enständigt att ha begått tvenne inbrottsstolder, som med åtia dagars mellanrom blifvit föröfvade hos handlanden Eriksson i Galgkrogarne, samt en annan stöld som begåtts från enkan Anna Eriksson. Nu infördes hustru Lustig. Denna var, såsom vanligtvis qvinnor, då de slå sig på dylika saker, den ojemförligt värsta af hela sällskapet. Hon hade, sade hon, aldrig sett Carlsson ha något fläsk, aldrig fått någon ost af honom. Han var minsann icke så Uberal af sig! Ett halft får som han elter stölden hos byggmästare Kräger hemfört hade han sagt sig ba köpt på torget. Det anmärktes af polismästaren, att man väl icke vanligen går ut om nätterna och köper fårkött på torget. Enkan Lustig påstod att han först på eftermiddagen hemkommit. Blomqvist och Carlsson deremot intygade att de återkommit mycket tidigt på morgonen. De: blef derefter fråga om ett hvitt sängtäcke, som hustru L. öfvertalat en m:ll Andersson, hvilken bott i samma rum som hon, att sälja åt sig. Lustig blef, då detta omnämndes, synbart orolig, men svarade snart, att hon äfven fatt detta täcke at Carlsson, som bedt henne sälja det åt honom för 9 ror. Detta hade äfven skett, och hade Carlsson, sedan Lustig afdragit 2 rdr för hyra, återfått resten. Carlsson försäkrade sig ej ha baft det ringaste med täcket att skaffa, mycket mindre ha fått några penningar. Det var äfven fråga om en guldring som hon