Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 1

Göteborg d. 4 Septembor 1867 Skarpskyttemusik-kären konsert i går afton i Trädgårdsföreningens park var mycket talrikt besökt, och inbringade musik-kårens kassa en inkomst af 319 rdr 35 öre. De ekonomiska utsigterna. Önskligt vore i mer än ett hänseende, att de nu sig yppande utsigterna till ett varaktigare fredstillstånd måtte genom Preussens ändrade hållning och moderation, såframt en sådan är på det hållet möjlig, bibehålla och bekräfta sig, på det förtroendet måtte återvända samt handel och vandel ånyo inträda i sina naturliga banor. Genom den länge rådande affärsstillheten och de tryckande penningförhållandena öfver hela landet har den större verksamheten förlamats, utan att de af sig hopande sedlar stinna bankerna gjort något för den oangenäma ställningens afhjelpande. Härtill har medverkat den besynnerliga bestämmelsen i vår finanslagstiftning, som binder kapitalet vid en låg ränta, då det fäs:es vid fastigheter, medan räntan kan stiga hur högt som helst på korta papper. Denna bestämmelses följd har naturligtvis blifvit den, att kapitalerna dragit sig ifrån fastigheterna och banat sig väg till bankerna, för att der beredas placering uti den snabbare omsättningen. Den kommersiela sidan af landets affirsverksamhet har härigenom setts till godo, det kan ej nekas, och den kommersiela sidan är den, som väsentligen gynnar konsumtionen. Konsumtionen har således i betydlig mån understödts. Det är naturligt, att all sund produktionsverksamhet, såsom jordbruk, klokt anlagda fabriker och större näringsyrken, erfordra kapitaler af ej alltför flyktig natur. Men då kapitalerna vändt sig uteslutande till de snabba omsättningarne och de korta papperen, understödja de ej längre den sidan af landets affärsverksamhet, som utgöres af produktionen. Det är ett lands formåga af produktion, som utgör den egentliga gradmätaren för dess ekonomiska ställning. Det är produktionen, som sätter alla dessa tusenden sinom tusenden häfstänger i rörelse, hvilka vi med ett gemensamt namn kalla arbete. Arbetet återigen är den naturliga utvecklingen och förädlingen af ett lands alla hjelpkällor, på samma gång det är det enda naturliga och sunda existensmedlet för dess medborgare. Då produktionen ej längre uppehålles af sitt näringsmedel, kapitalet, utan detta går åt ett annat håll, måste arbetets häfstänger upphöra med sin verksamhet, den ena efter den andra. Det nationala arbetet lider en minskning, som kännes inom alla samfundets lager och ej minst der, hvarest förutvarande bättre konjunkturer icke törmått åstadkomma någon ——————— -ser 00000