Göteborgsposten – 3 september 1867, sida 2

För det första hade han förskaffat sig, Gud vet huru, om icke strykande utefter de talrika klädmäkleristånden, som enligt bruket vid marknaden följde efter konstmakarnes baracker, en sjömansjacka och en lappad kofta af groft tyg. Han gaf den första åt den lilla gossen, som befann sig deri, med skörten som slogo honom på hälarne, lika bra som en herre i sin öfverrock. Hvad beträffar den lilla flickan, svepte han in henne i koftan, som på henne gjorde samma effekt, tack vare barnets spensliga vext och plaggets vidd. Som detta fladdrade på ett för henne alltför besvärligt sätt, fäste han det omkring lifvet med ett segelgarn, hvilket gaf honom anledning att gratulera sin skyddsling för det sätt, hvarpå hon repat sig. Han hade dessutom behållit varginnans kofta och hade tillförsäkrat sig sjelf en del af konstmakarens för detta pajazzos-kostym, det vill säga en gråaktig tröja kantad med röda ränder och ett par byxor, som gingo den förre till knäna men som räckte denne till hälarne. Alll detta togs välförståendes utanpå de båda smås hvita kostymer och hans egen ödlegröna. Det var slutligen han, som hade tagit hand om patronens portfölj, för att göra honom i sin tur en förargelse och skaffa honom bråk med myndigheterna. Do stackars små lånade sig till allt. Tanken att fly från stränga husbondfolk och sin svältkur gjorde dem glada. N — Nu, mina små grisar, sade Poucet till dem, nu äro ni präktiga! Men det är icke nog; det gäller att be