Göteborgsposten – 31 augusti 1867, sida 2

FADUHHL SALLIORUA Våäåcker. Från Utlandet. Det var på sjelfva Napoleonsdagen d. 15 Augusti som de landsförvista spanjorerna inträngde i Arragonien och Catalonien. Nu i dag står hela nordöstra Spanien under vapen och upproret är tillräckligt starkt för att kunna leverera strid på öppna fältet. Upprorets proklamerande var en elektrisk gnista, som genast antände. Också är denna rörelse väsentligen national. Det är ej blott tråga om en gardessammansvärjning, såsom förut så mången gång. Generalerna Prim och Contreras möta visserligen sympatier inom armåen; men de räkna vida mindre på två eller tre regementen pronunciamentos, än på cataloniernas och arragoniernas demokratiska känslor. Upproret har ett program: allmän omröstning, sammankallandet af en nationalförsamling, skiljandet mellan Kyrkan och Staten. Det är ej blott fråga om en jagt efter portföljen, om en ministerförändring som skulle ersätta den ena camarillan med en annan, utan om en systemförändring. Det är enligt Olozagas uttryck fråga om att krossa traditionela hinder, d. v. s. den dubbla monarkiska och presterliga despotismen. Hvilken utgången af detta uppror än må bli, skola åtminstone de män med hjerta och mod, som i denna stund strida för sitt fäderneslands frihet, hafva ära af att ha försökt det, — segrare eller besegrade, skola de ha äran att hafva satt sitt lif på spel, för att rycka Spanien ur den förnedring, hvari det tycktes slockna. Om de duka under, dessa unga män, skall man kunna om dem säga, hvad Perikles sade om de krigare, som dött för Athens republik: Fäderneslandet har förlorat sin blomma, året har mistat sin vår. Men hvarför skulle de icke lyckas? Det ffones intet folk, som är arflöst i afseende på friheten; och om än Spanien alltsedan Ferdinand den katolske försmäktar under ett förfärande ok, bör Europa dock erinra sig, att Årragonien och Catalonien i medeltiden föregått såväl Frankrike som England på frihetens väg. Frankrike kännor också sitt hjerta klappa fortare vid förnimmandet af ljudet från den nya spanska revolutionens stormklockor — under det att deremot detsamma i England endast, såsom Times säger, förmår uppväcka ett matt intresse, Det är i det hela ej heller underligt. Ett fritt Spanien skulle vara starkt och en kraftig bundsförvandt till Frankrike; medan det deremot skulle i nationalitetsprincipens och folkoberoendets namn af England återfordra Gibraltar samt åter resa Hercules stoder, der den främmande Jack trån old England så länge stoltserat med sitt god dam och spanish hounds på läpparne. Vore det ej för denna saks skull, måste England med större belåtenhet än någon se Spaniens pånyttfödelse, hvarigenom det kunde få sina länge saknade fordringar infriade. Hvad sjeltva underrättelserna om upprorets fortgäng beträffar, äro de hvarandra motsägande. En korresp. skrifver: Insurgenterna förfoga öfver 8,000 man och Prim befinner sig i spetsen för de upproriska i Catalonien. I en annan uppgift heter det, att uti provinsen Barcelona stå insurgenterna ända utanför portarne till stadeu at samma namn. Innevånarne i denna stad blifva oaktadt belägringstillståndet noggrannt underrättade om sakernas ställning genom de balletiner, som insurgenterna offentliggöra. Barcelona har för ögonblicket ej något kommunalråd, emedan de personer, som utsetts dertill af general Chese derstädes efter det råd, som upplösts, flyktat till Frankrike med undantag af 5 st. General Contreras, som tvenne gånger slagit de kongl. trupperna, befann sig d. 24 d:s i en stark ställning, hvilken tillät honom