Göteborgsposten – 31 augusti 1867, sida 1

Article Image
På Nya Teatern har Erik XIV blodig och rasande irrat omkring efter Sturemorden. Det vore orätt att påstå att icke framställaren af den olycklige konungen åtminstone i dessa scener törstått att gitva tillräcklig färg åt karakteren, ja, de finnas hvilka cyckt att något mindre mönja kunde varit alldeles tillräckligt. Man behöfver icke precis se ut som en slagtare om armar och händer för det man stuckit ihjäl några stycken grefvar och en informator. Att tiden är ond påstår mången och Väktaren isynnerhet, och det lemna vi tör tillfallet derhän, men att han är besatt tråkig, då han, via Finland, uppträder som teaterdirektör, det kunna vi samvetsgrannt intyga. Oaktadt Sköna Helena-melodierna och de vackra kostymerna, oaktadt hr Opinions behagliga apparition och lifliga spel, oaktadt alla aktningsvärda bemödanden från de öfriga medspelandes sida att hålla intresset vid makt, oaktadt sluttablån med genier och bengaliska eldar, gjorde stycket med rätta det grundligaste fiasko. Då åskådarne under den pinsamma tystnad som förebådar döden för en dramatisk produkt lemnade salongen, förmärktes å Tredje Radens sida långt efter alla andra en ensam åskådare som tankfull lutade hufvudet mot balustraden. Hvad funderade han öfver? Tänkte han att tiden skulle fungera som teaterdirektör i evighet eller ville han kanske ha ännu en bengalisk eld till lifs? Nej, han tänkte icke alls — han bara sof. Se der den grundligaste kritiken öfver stycket i fråga. Sens moral: Det kan understundom vara ganska förståndigt att sofva bort tiden. Låtom oss tillägga, att mellan de båda mästerstycken i den enbart tråkiga genren, som denna afton uppfördes — (Tillät min tru, lustspel från franskan, en bagatell som ingalunda genom utförandet återvann hvad den förlorat i öfversättningen samt otvanmända fatala nyårsprodukt — glänste som en stjerna Banvilles törträtfliga Gringoire, hvari mill Wiberg samt hrr Raa och W. Åhman hvar för sig visa att sällskapet förmår åstadkomma något helgjutet, fulländat, för hvilket kritiken vördnadsfullt böjer sitt hufvud. Vi fösta uppmärksamheten på den konsert som i afton i Trädgårdsföreningens park af Göta artilleri-rege:tes musikkår gifves till förmån för dess pensionskassa, under anförande af direktör Jos. Czapek. Programmet är särdeles väl valdt, hvadan vi förmoda att konserten, förutsatt att den goda väderleken håller i sig, blir talrikt besökt. På tal om musik hörde vi nyligen en resande berätta, att då han för kort tid sedan passerade Köln, han derstädes i en Lustgarten hörde några svenska sångerskor inför en publik af 5 å 6,000 personer uppträda, skördande det mest entusiastiska bifall för sitt föredrag af svenska folkvisor. Ni tror kanhända att det var några af våra svenska näktergalar som förirrat sig dit, en Nilsson, en Eneqvist, en Indebetou, en Röske-Lund?! Nej, käre läsare, det var — det var helt enkelt — systrarne Grönneberg ... många former trifs det sköna, sa Tegnr.

31 augusti 1867, sida 1

Thumbnail