Göteborgsposten – 31 augusti 1867, sida 1

dbFAUTIGU TtAnasd: UPppltvp vt P.) CC K0FIYDUAUtCLTr Med anledning af ett förslag sran Orebro. — Uvar och när? — Vårt förslag. — Röst från landsortspressen. — En ljuflig syn. — Prisskjutningsfesten å Lorensberg. — BSegelsäilskapets venetianska festnatt, skizz ester naturen. — Fyr erkerierna å Lorensberg. — En befogad önskan. — Fran Nya Teatern— Nilitärkonserten i afton i Trädgärdsforeningens park. — Blef han förbluffad ? reseminne från Köln. Upsalasångarne och de franska journalisterna, hertigen af Östergötland och fru Louise Michaeli, baronerna Rothschild och generaldirektör Ros, se der en samling notabiliteter som under den senare tidrymden glänst på vår horisont, glänst och försvunnit. Vi veta icke om det är med anledning af dessa remarkabla besök, som stadens hrr husegare, enkannerligen de som vid Hamngatorna bygga och bo, i sommar visat en så berömvärd och effektfull enighet i att rappa, måla och på det kosteligaste uppsnygga sina respektive fastigneter. Orsaken må för öfrigt vara hvilken som helst, ett oomkullrunkeligt faktum är, att husraderna i rappet skina och glänsa i solskenet så prydliga och nätta som komme de direkte ur en Närnberger leksaksask. Hvad kommer det oss vid om hyrorna inom hus stiger i kapp med den tilltagande glansen på det yttre skalet, en hyresgäst är dömd till att lida och vill han icke det kan han ju gå åstad och köpa sig ett eget hus. Mäkvar han icke det heller, tant pis pour lui, då återstår för honom igenting annat än souffrir et se taire. Hvad behagas, transka!? Håll ni er vackert till svenskan, min bästa herre, och spar edra glosor till nästa franska journalistmöte. — Ni är grym, min nädigaste, men oemotståndlig, och vi lyda. Men i er älskvärda patriotism, kom ni der att nämna ett ord, hvilket hos oss ganska naturligen sramkallar en ide-associauon. Ni behagade säga journalistmöte, men hvartöre just franskt? Hvartöre icke lika gerna svenskt? Vär tid är mötenas tid, det finnes knappast någon eistat eller kär som icke under de senare åren firat ett eller flera allmänna möten, för att diskutera, fraternisera och — pokulera. Hvarfore skulle icke då en gång pressens malsmän kunna sammanträffa ull ett allmänt storartadt möte, för att knyta personlig bekantskap med hvarandra, för att utbyta 1d6er, för att yttra sina åsigter i de stora frågor som 1 vära dagar röra sig på djupet bland folken och icke minst i värt eget land? Skulle icke ett sådant möte kunna ha sin stora betydelse, måhända kunna lemna rikare frukter än kanske många andra, de der pompösare låta? Jo, visserigen. Huru kan det väl då komma sig, au det upprop, som en af landsortspressens mest framstående och aktningsvärdaste organer, Nerikes Allehandar, nyligen ställt till sina kolleger i hufvudstaden och landsorten om anordnandet i är af ett dylikt möte, så godt som ohördt förklingat? Vi vilja icke söka besvara denna tråga på samma sätt som nämnde tidning, hvilken i sitt senaste nummer ger hufvudstadstidningarne en temligen amper tillrättavisning för det de icke etagit initiativet. Vi tro snarare, att detta har sin förklaringsgrund i den urgamla svenska trögheten eller med andra ord: att man icke kommit sig för att fatta ett afgörande beslut, fullt så raskt som N. A:s liflige redaktör och många med honom önskat. Men hvarföre ställer han då sig icke sjelf i spetsen för företaget? Ar icke Örebro genom sitt centrala läge, många andra förträffliga egenskaper att förtiga, just lämpligt till samlingsplatsen? Men lätom oss framför allti denna tråga icke orda om stora och Åsmå. Icke höfves det ideernas målsmän, att mäta hvarandra spaltvis eller värdera hvarandra efter så och så många kannor trycksvärta. Således till Valencia, till Örebro! Eller hur, mina herrar? Den långt framskridna årstiden gör att man i denna sak, väl torde behöfva tillägga: anhålles om svar med omgående. At idben om ett dylikt möte väckt anklang på flera ställen i landsorten har framgått af åtskilliga uppsatser i ämnet inom landsortspressen, at hvilka vi taga oss friheten anföra följande väl sagda ord ur Westmanlands läns tidning: Pressen är en tidmätare på den grad och kultur, på hvilken ett folk sig befinner. Kommunens frågor växa och blifva landets. Vi mena, att den personlighet, som åtager sig den ansvarsfulla, men vackra, uppgiften att redigera en tidning, bör förutsättas ega den bildningsgrad, att han icke anser det vara nog att upptaga och möjligen, ett eller annat ortintresse till behag, diskutera löpande ämnen för dagen, utan att han bör äfven ha blick för det stora samhällets, för landets mest brännande frågor. För att skärpa denna blick fordras, att man hör andras åsigter och gör sig sjelf till godo, hvad i dem kan befinnas rätt och godt och sannt. På dagordningen stå den skandinaviska frågan, som sannerligen ej löses på egen hand och vid eget skrifbord, frågorna om vårt älskade fäderneslands utveckling i alla möjliga afseenden, koncentreradt motstånd mot alla de makter, egennyttans och penningegirighetens, som på ett mer eller mindre fördoldt sätt lefva och röra sig inom landet, m. m.4 Se der för öfrigt ett möte, hvilket utom allt annat, måhända äfven skulle åstadkomma en. vi såga det unnriktjiof varkEl;Å AHFAA